Det tog lite tid, att våga ta steget och sajna upp. Kanske skedde det som en synergi-effekt av att jag började arbeta på Mazily. För att liksom se vad det var för något, det där med nätdejting. En ny värld öppnades, jag var inte alls van vid att dejta. Och jag kände inte till några regler. Var inte familjär med de sociala koder som rådde. Jag steg in i det nya rum som presenterats för mig och såg mig omkring. Märkte att när jag besökte en profil så kunde det i bröstet kännas på samma sätt som när min blick dröjt en hundradels sekund för länge på en flicka ute på ett dansgolv. Samtidigt. Värmen i bröstet när någon besökt min profil, i synnerhet om det var någon jag fann söt. Likheterna i känslolivet med en vanlig utekväll, men ändå så långt ifrån. Bekräftelsen och den ständiga jakten efter den.
Jul och nyår är avklarade. Jobbet och vardagsrutinerna har kommit igång på nytt. Man har hunnit börja träna – och kanske sluta igen. Då kommer den, som ett slag i solar plexus på den intet ont anande singeln. Plötsligt bombarderas man med reklam för blommor, choklad och romantiska biobesök. ”Den perfekta presenten till din älskling” hävdar underklädesbutiker, herrfrisörer och vitvarukedjor. Singeln, bländad av allt det röda, undrar lite förskrämt: ”Men var är den perfekta presenten till mig?”
Var på AW. Där var folk jag kände, och desto fler jag inte kände. Till exempel det gulliga paret Jörgen och Berndt, båda nyblivna pensionärer. Jörgen pratade oavbrutet om gamla tider, om människor han känt förr, om sin favoritmusik, om resor han gjort. Berndt satt bredvid och smålog medan han lyssnade och stack ibland emellan med en eller annan retsam kommentar, ett kärvänligt nålstick till Jörgen som skickade en snabb men öm blick tillbaka.
Sen fick jag veta att de inte alls var ett par. De var vänner sedan länge, fick jag berättat för mig, gifta sedan nästan lika länge med varsin kvinna. Pyttsan, tänker jag. Som om det skulle hindra dem.
På samma AW fanns en kvinna som försvann iväg en stund under kvällen för att besöka en dansbana. Där skulle det bli kasedans till tuktad saxofoncountry. I den miljön kände hon sig hemma, deklarerade hon, sånt var hon uppväxt med, ute på landet där kärlek tändes och brann på dansbanor, grusparkeringar, traktorflak och höskullar.
– Jag har testat nätdejting och det har sina fördelar, sa hon. Men jag föredrar dansbanor. Där ser man tandstatusen direkt.
3…2…1…Gott Nytt År!
Precis då kan det kännas lite jobbigt att vara singel. Att inte ha någon självklar partner att skåla och kyssa in det nya året med. Att några timmar senare gå och lägga sig ensam… igen. Att inleda ännu ett år med den där frågan i bakhuvudet: ”Kommer jag att vara singel det här året med?”
Kanske lägger jag för mycket vikt vid denna enda dag – den är ju trots allt bara en av 365. Men jag är knappast ensam om att börja tänka i de banorna såhär i slutet av december. Det är en naturlig brytpunkt och ett tillfälle att tänka tillbaka på de tolv månader som gått och drömma om de som komma skall. Och mitt 2014 har jag huvudsakligen, om än inte uteslutande, tillbringat som singel – precis som året dessförinnan. Det börjar kännas som att jag ”kan det där” nu.
Friendzone – ett ord som blivit populärt de senaste åren. Det beskriver den position som en relation intar när den ena eller båda parterna konstaterat att något annat än vänskap dem emellan är otänkbart. Allt som oftast är det svåra just att det är den enas beslut medan den andre lider, olyckligt kär och längtandes efter något mer.
Det kan vara en riktigt, riktigt jobbig plats att befinna sig på, vilket säkert kan förklara varför ordet så ofta yttrats med ilska och besvikelse i rösten. Men egentligen behöver vänskapszonen ju inte vara ett smärtsamt ställe.
Howdy-doody.
Fick en läsarreaktion på inlägget om att dejta reko. Hon berättade att hon känner igen hela grejen från sina 20 år av dejtande (sedan gifte hon sig, puh). Hennes fråga till mig var om jag tror att män förställer sig mer än kvinnor i relationens allra tidigaste faser. Typ från första kontakten (som kanske sker på nätet, kanske på Mazily!) via första mötet i verkliga livet till att man lär känna varandra lite bättre och antingen fortsätter träffas eller låter bli. Att män skulle spela en roll mer än kvinnor.
Det finns en populär anekdot som går ut på att det någon gång någonstans gjorts en undersökning där folk fått svara på frågan om vad i hela världen de är allra räddast för. Det vanligaste svaret lär ha varit ”att tala inför grupper”. Allt annat som typiskt skrämmer folk – spindlar, döden, sjukdomar, naturkatastrofer – rankades lägre. Den populära slutsatsen av undersökningen, om den existerar, brukar vara de allra flesta hellre skulle dö än tala inför grupp.
Statistik funkar i och för sig inte på det sättet, såna slutledningar är falska. Lita på mig, jag är bloggare på internet.
Men det är säkert sant att många, kanske de flesta, ogillar tanken på att tala inför grupp. Risken att tappa ansiktet rejält är väl aldrig överhängande, men skammen känns redan på förhand så överväldigande att majoriteten avstår – trots fördelarna; att vara centrum för allas uppmärksamhet kan föra med sig oproportionerlig status och strålglans. Tänk klassens clown för referens. Malou. Ernst. Oproportionerlig status.
En grej jag har tänkt på: varför är det svårt att dejta? Eller: inte att dejta per se, men att delta i dejtingsvängen. Varför är det svårt? Jo – ta-da! – för att folk i dejtingsvängen gör det med så olika föresatser. De sätter upp så olika villkor. Därför är alltsammans helt kaotiskt. Dejtingsvängen är rena vilda västern. Laglöst land. Om det alls finns någon sheriff är han full, mutad eller hängd från närmaste träd.
Dejtingsvängen behöver en hederskodex. En scoutheder för singlar som lurar i vassen.
Den som ägnar sig åt nätdejting kommer med största sannolikhet att uppleva det förr eller senare. Det gör ont oavsett om ens utsträckta hand möts av öronbedövande tystnad eller ett nekande svar. Men var och en måste lära sig att hantera det – att bli avvisad.
Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men de första avslagen var nog de som kändes mest. Jag hade lagt ner en hel del tid på att hitta den rätta profilen (vid det laget var jag fortfarande lite ”blyg” och det krävdes en hel del för att jag skulle initiera någon form av kontakt). Bilderna var inspekterade (jodå, han ser nog helt okej ut), intressetaggar jämförda och profiltext detaljgranskad. Check, check and check. Jag ansträngde mig därpå för att skriva ett lagom nyfiket mail (viktigt att verka intresserad men inte desperat), i vilket jag var noga med att anknyta till profilens innehåll och ställa ett par frågor, som skulle locka mottagaren att svara. Sen började väntan.
Är fröken ledig på lördag kväll?
Alla jag vet, inklusive mig själv, som bildat familj delar samma erfarenhet; att när en vän- eller bekantskapskrets där det tidigare inte funnits några barn plötsligt så smått börjar befolkas av barn, så händer två saker.
Den första är att takten i vilken barnen blir fler i en given bekantskapskrets ökar, explosivt. Som i den kinesiska sagan där bonden lurar av kejsaren all världens ris genom att i arvode begära ett schackbräde där antalet riskorn på varje ruta är dubbelt så stort som på den förra rutan. 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, och så vidare, och det visar sig att det inte finns ris nog i världen för att fylla brädet. Tursamt så finns det bromsmekanismer när det gäller mänskligt barnafödande. Puh alltså, för matematiken är förödande.