Det tog lite tid, att våga ta steget och sajna upp. Kanske skedde det som en synergi-effekt av att jag började arbeta på Mazily. För att liksom se vad det var för något, det där med nätdejting. En ny värld öppnades, jag var inte alls van vid att dejta. Och jag kände inte till några regler. Var inte familjär med de sociala koder som rådde. Jag steg in i det nya rum som presenterats för mig och såg mig omkring. Märkte att när jag besökte en profil så kunde det i bröstet kännas på samma sätt som när min blick dröjt en hundradels sekund för länge på en flicka ute på ett dansgolv. Samtidigt. Värmen i bröstet när någon besökt min profil, i synnerhet om det var någon jag fann söt. Likheterna i känslolivet med en vanlig utekväll, men ändå så långt ifrån. Bekräftelsen och den ständiga jakten efter den.
dejta
Var på AW. Där var folk jag kände, och desto fler jag inte kände. Till exempel det gulliga paret Jörgen och Berndt, båda nyblivna pensionärer. Jörgen pratade oavbrutet om gamla tider, om människor han känt förr, om sin favoritmusik, om resor han gjort. Berndt satt bredvid och smålog medan han lyssnade och stack ibland emellan med en eller annan retsam kommentar, ett kärvänligt nålstick till Jörgen som skickade en snabb men öm blick tillbaka.
Sen fick jag veta att de inte alls var ett par. De var vänner sedan länge, fick jag berättat för mig, gifta sedan nästan lika länge med varsin kvinna. Pyttsan, tänker jag. Som om det skulle hindra dem.
På samma AW fanns en kvinna som försvann iväg en stund under kvällen för att besöka en dansbana. Där skulle det bli kasedans till tuktad saxofoncountry. I den miljön kände hon sig hemma, deklarerade hon, sånt var hon uppväxt med, ute på landet där kärlek tändes och brann på dansbanor, grusparkeringar, traktorflak och höskullar.
– Jag har testat nätdejting och det har sina fördelar, sa hon. Men jag föredrar dansbanor. Där ser man tandstatusen direkt.
En grej jag har tänkt på: varför är det svårt att dejta? Eller: inte att dejta per se, men att delta i dejtingsvängen. Varför är det svårt? Jo – ta-da! – för att folk i dejtingsvängen gör det med så olika föresatser. De sätter upp så olika villkor. Därför är alltsammans helt kaotiskt. Dejtingsvängen är rena vilda västern. Laglöst land. Om det alls finns någon sheriff är han full, mutad eller hängd från närmaste träd.
Dejtingsvängen behöver en hederskodex. En scoutheder för singlar som lurar i vassen.
Det är intressant att fundera över värde. Vad folk är beredda att betala för.
När du är nybliven förälder inser du snart att dina prioriteringar har förändrats totalt utan att du märkte det. Du inser också att när snubben som säljer bilbarnstolar noterar att du tittar på en stol i mellanprisklassen säger ”visst är den bra, men själv skulle jag välja den här [nickar mot den dyraste] till mina barn”, så är det bara att slanta upp.
Vissa säljare har det enkelt.
De som säljer drinkar (150 spänn för en skvätt gin, en deciliter läsk, en halv citronskiva och en liten pinne av plast) har det också ganska lätt, för det de gör är inte sällan att smörja umgänget mellan människor som dejtar. Och de människorna betalar gärna bortåt en tusing för mat och dryck och inträde och en eller annan biljett.
Eller brukar du träffa folk över en fika på någon av fikakedjorna? Lätt hundra pix för kaffe, macka och något sött.