Förhållandet i ett förhållandeHallå guys & dolls!

Läste ett blogginlägg och erfor den där märkliga kluvenheten; att medan jag läste förväntade jag mig att känna igen mig och le, men istället blev jag sur på att någon skriver något sånt och förväntar sig att jag ska känna igen mig och le.

Blogginlägget är skrivet av en kvinna, och hon vill förklara för andra kvinnor hur de ska bete sig när mannen de dejtar eller nyligen gått in i ett förhållande med, drar sig undan från dem.

Hon konstaterar till att börja med att de flesta kvinnor förmodligen upplevt ”paniken” det innebär att sagda man plötsligt messar mindre ofta, med flera exempel på falnande intresse och att förälskelsen har blåst över. De flesta kvinnor ska också ha reagerat med att kämpa för att blåsa liv i sagda intresse, bara för att se honom dra sig undan ännu mer.

Det är då det gäller. Hon måste göra det svåraste av allt. Hon måste göra precis just det som går som mest på tvärs med hennes instinkt. Hon måste give him space – ge honom utrymme. Det vill säga, fråga honom för allt i världen inte om allt är okej eller något annat gnälligt och krävande. Han kommer bara att säga att allt är bra (fast nonchigt), och dra sig undan ännu ett stycke.

Läs mer

Svara eller inte - etikett på nätet

Hur gör du när du får mejl från någon som du inte tror dig vara intresserad av? Alla som reggat sig på en nätdejtingsida kommer förr eller senare behöva ta ställning till hur man bäst tackar nej till ett kontaktförsök. Eller är ”strutsen” rentav bästa sättet att säga nej?

När jag först testade internetdejting för många år sedan så var fenomenet relativt nytt och mitt beteende på nätet påminde mycket om hur jag uppförde mig i verkliga livet (IRL). Om någon kom fram till mig och sade: ”Hej, du verkar vara en skojig typ, vad heter du?” så skulle jag naturligtvis svara på tilltal och säga mitt namn, oavsett vem som frågade. Var frågan aningen mer framfusig ”Hej, du verkar vara en skojig typ, vill du ta en kaffe med mig?” så skulle det bero på situation och vem som frågade (inte för att jag någonsin fått en sådan fråga).

Läs mer

Kontaktannonser i tidningen.

”Sträng master söker olydig gosse”.

De orden inledde en kontaktannons mina ögon råkade hoovra över en gång i slutet av 1980-talet. Till annonsen fanns en bild vars innehåll gör sig bäst obeskrivet (för det var en svartvit bild av en massa nålar i en hårig mansstjärt).

Att sätta in en kontaktannons var inte lika vanligt för något eller några decennier sedan som det är att skapa en profilsida på en dejtingsajt idag. Men det var inte ovanligt, trots att det faktiskt var lite pinsamt. Som att man inte kunde få kontakt med potentiella partners på naturlig väg. Vad nu det skulle vara för väg, den naturliga. Kvällskurs? Krogen? Någon annans partner?

Jag tyckte det var roligt att läsa kontaktannonserna i tidningen. De hade fina små koder, många var hopp- och längtansfulla på ett rörande och fint sätt. Det är fint att människor vill vara nära någon. Fattar inte varför någon skulle förakta någon annans strävan efter kärlek och samhörighet för att den manifesterar sig i just en kontaktannons i stället för framsluddrade raggningsrepliker på krogen eller sju terminer silversmide.

Läs mer