Läste ett blogginlägg och erfor den där märkliga kluvenheten; att medan jag läste förväntade jag mig att känna igen mig och le, men istället blev jag sur på att någon skriver något sånt och förväntar sig att jag ska känna igen mig och le.
Blogginlägget är skrivet av en kvinna, och hon vill förklara för andra kvinnor hur de ska bete sig när mannen de dejtar eller nyligen gått in i ett förhållande med, drar sig undan från dem.
Hon konstaterar till att börja med att de flesta kvinnor förmodligen upplevt ”paniken” det innebär att sagda man plötsligt messar mindre ofta, med flera exempel på falnande intresse och att förälskelsen har blåst över. De flesta kvinnor ska också ha reagerat med att kämpa för att blåsa liv i sagda intresse, bara för att se honom dra sig undan ännu mer.
Det är då det gäller. Hon måste göra det svåraste av allt. Hon måste göra precis just det som går som mest på tvärs med hennes instinkt. Hon måste give him space – ge honom utrymme. Det vill säga, fråga honom för allt i världen inte om allt är okej eller något annat gnälligt och krävande. Han kommer bara att säga att allt är bra (fast nonchigt), och dra sig undan ännu ett stycke.