Hey there, folksy-folks & arty-farts. Nu ska det handla om kärlek!
Här följer grunda reflektioner kring banala observationer ur vardagslivet.
Alltså mitt vardagsliv, inte något allmängiltigt vardagsliv som är detsamma för alla. Något sånt existerar inte, det är bara en retorisk fuling jag drar när jag skriver ”vardagslivet”. Men det är okej att göra så när man skriver för en så högt kvalificerad och kritiskt tänkande läsekrets som min. Min läsekrets fattar att jag bara fluffar och står i. Den tar inte mig på allvar. Den genomskådar mig. Jag tror att det bästa jag kan hoppas på att vara för min läsekrets, är ett guilty pleasure. Med det sagt, vill jag bara göra väldigt klart; jag tycker att det vore fantastiskt, sannerligen fantastiskt.
Hur som helst.
Om kärlek, ska det alltså handla. Inte dejta, ragga, flirta, sexchatta eller nånting sånt.
Härom dagen satte jag mig tungt med all min trötthet vid ett fönster på Öresundståget på Malmö C för att åka till Lund. Utanför fönstret på perrongen, alltså precis utanför, typ åtta centimeter bort, stod en kille och tittade in. Han mimade ord med munnen och gjorde vinkningar för att påkalla uppmärksamhet. Jag trodde först, på grund av hans vindögdhet, att han såg mig rätt i fejset. Men när han började göra hjärtan med händerna, peka på sin förlovningsring och göra luftpussar började jag misstänka (och även hoppas) att han kommunicerade med någon annan.