Heeejsan du! Ja heeejsan! Ja kom då. Ja kom då. Mummummummummu. Nej inte hoppa! Nej! Sååååja, duktig. Duuuuktig …. Nej … Loss! Loss, sa jag!

Så kan det låta när man träffas.

Det här med gemensamma intressen. Det lär vara extremt gynnsamt, i längden rentav avgörande, för om det ska bli något eller inte.

Hundtricket som mötesplats?

(Förresten tycker jag att uttrycket “bli något” är komiskt. Det är jag säkert ensam om.)

När jag själv sitter och grunnar på grejen, något jag är mkt bra på, kommer jag fram till att gemensamma intressen säkert faktiskt är gynnsamma för alla slags relationer. Visserligen är jag själv mer personfokuserad, det vill säga att jag trivs bättre i vissa personers sällskap än andras. Vilka aktiviteter vi ägnar oss åt är sekundärt för mig. I stort sett.

Som i barndomen:
– Hej, vill du komma ut och hitta på något?
– Vadå för något?
– Palla äpplen?
– Njä …
– Stolpe-ribba-kryss?
– Njä …
– Ringa på hos Terje?
– Nä, jag vill inte nånting sånt. Hej då.

Och där stod jag och tyckte att det kändes så konstigt att Fredde, som bodde på samma gård som jag och som jag höll för en av mina bästa kompisar, inte ville hänga med mig om jag inte kunde komma på någon aktivitet som han tyckte var tillräckligt skoj just då. För mig var det så självklart att det var – är – själva sällskapet som är grejen.  Är det inte bättre att vara uttråkad tillsammans, än att vara uttråkad för sig själv?

Dumma Fredde.

Inget silversmide och sånt inbundet.

I alla fall: Vi har två utgångspunkter. En är att gemensamma intressen gynnar samspelet mellan personer. En annan, som jag nu introducerar i resonemanget, är att det gemensamma intresset i sig självt kan vara mer eller mindre lämpat som plattform (eller fond, miljö, sammanhang, eller valfri metafor som är mindre sliten än “plattform”) för möten med andra människor.

Särskilt om det är potentiellt erotiska eller slash amorösa möten det hoppas på.

Läs mer