Idag pratade jag en stund med en bekants bekant som är mäklare. Han specialiserar sig på bostadsrätter på centrala lägen, och hela hans walk-and-talk är därefter. Polerad, vältränad (eller så underhåller han skickligt en vältränad look), oklanderligt klädd, dyr klocka. Han ser ut att gå till tandhygienisten lika ofta som vi andra går till frisören, som han ser ut att gå till lika ofta som vi andra borstar tänderna. Han ger det omedelbara intrycket av att vara ett socialt geni. Han har lätt för att ta kontakt, lätt för att få människor att känna sig sedda och bekräftade, och lätt för att sekundsnabbt avgöra om det kommer att ”bli” något.

Det vill säga: om du träffar honom tycker du bums att han verkar supertrevlig, vilket bekräftas i nästa sekund av att han är supertrevlig, och om han fyrar av sitt leende och säger ”Ja men då hörs vi då, bra, fint, hej” i det att han försvinner – då har han konstaterat att det inte kommer att bli något med dig.

Han vet hur han ska få folk på kroken. De som inte fastnar direkt och bestämmer sig bums, ödslar han ingen tid på. Det ska vara snabba avslut.

Jag frågade honom om han nätdejtar, och det gör han inte. Han ska upplevas i verkligheten, säger han.
Läs mer