Idag pratade jag en stund med en bekants bekant som är mäklare. Han specialiserar sig på bostadsrätter på centrala lägen, och hela hans walk-and-talk är därefter. Polerad, vältränad (eller så underhåller han skickligt en vältränad look), oklanderligt klädd, dyr klocka. Han ser ut att gå till tandhygienisten lika ofta som vi andra går till frisören, som han ser ut att gå till lika ofta som vi andra borstar tänderna. Han ger det omedelbara intrycket av att vara ett socialt geni. Han har lätt för att ta kontakt, lätt för att få människor att känna sig sedda och bekräftade, och lätt för att sekundsnabbt avgöra om det kommer att ”bli” något.

Det vill säga: om du träffar honom tycker du bums att han verkar supertrevlig, vilket bekräftas i nästa sekund av att han är supertrevlig, och om han fyrar av sitt leende och säger ”Ja men då hörs vi då, bra, fint, hej” i det att han försvinner – då har han konstaterat att det inte kommer att bli något med dig.

Han vet hur han ska få folk på kroken. De som inte fastnar direkt och bestämmer sig bums, ödslar han ingen tid på. Det ska vara snabba avslut.

Jag frågade honom om han nätdejtar, och det gör han inte. Han ska upplevas i verkligheten, säger han.
Läs mer

Ensam man på väg

Det är så mycket ensamhet ibland. Telefonen är tyst. Mejlkorgen är tom. Ingen gillar mitt foto på Instagram. Jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen. Jag vill att någon, bara en enda person ska höra av sig till mig. Fråga om jag vill hänga med ut, ta en öl eller en promenad. Prata lite. Skratta åt tarvligheter. Fundera, tillsammans, kring allt och ingenting. Låta lite tid passera. Men inget händer. Ingen hör mina försök till telepatisk kommunikation. Jag ligger i soffan och hela kroppen bara önskar att någon ska hörsamma min tysta skrik efter någon. Den ovalda ensamheten slår så hårt mot mig ibland.

Jag reser mig ur soffan. Går fram till bokhyllan, letar efter något att läsa. En stunds förströelse. Att för ett par timmar fly in i en annan värld, låta den ta över. Leva mig in i bokens handling. Känna vad karaktärerna känner. Låtsas som att det är mina känslor. Vara med om samma saker som dem. Uppleva samma spänning, äventyr och utföra samma fantastiska bravader. Ofta brukar det fungera för mig. Att fly in i litteraturen. Men inte ikväll. Jag återvänder till soffan. Utan bok. Slår på tvn. Zappar slöt mellan kanalerna. Hittar inget av värde. Inget att vila ögonen på.

Läs mer

Många presentationstexter på många dejtingsajter, inklusive Mazily, börjar med en eller ett par meningar om att det är svårt att skriva en bra presentationstext.

Många statusuppdateringar på Mazily går ut på att personen just nu gör något – promenerar på Djurgården, shoppar festkläder, soffar sig framför en TV-serie, lagar någon god mat – och konstaterar att nu fattas bara sällskap.

Många som tar kontakt på dejtingsajter, även på Mazily, gör det – enligt vad jag hört då alltså – genom att omedelbart berätta om sig själv: ”Hej, du verkar trevlig! Och vem är då jag? …” och så vidare, etcetera.

Det är spännande att det uppstår nya sociala konventioner, eller nya uttryck för gamla sociala konventioner, i olika sammanhang på nätet. Nätdejting är inget undantag, förstås. Ibland tar sig konventionerna formen av en sorts klichéer.

Läs mer