Dejta på MazilyDet tog lite tid, att våga ta steget och sajna upp. Kanske skedde det som en synergi-effekt av att jag började arbeta på Mazily. För att liksom se vad det var för något, det där med nätdejting. En ny värld öppnades, jag var inte alls van vid att dejta. Och jag kände inte till några regler. Var inte familjär med de sociala koder som rådde. Jag steg in i det nya rum som presenterats för mig och såg mig omkring. Märkte att när jag besökte en profil så kunde det i bröstet kännas på samma sätt som när min blick dröjt en hundradels sekund för länge på en flicka ute på ett dansgolv. Samtidigt. Värmen i bröstet när någon besökt min profil, i synnerhet om det var någon jag fann söt. Likheterna i känslolivet med en vanlig utekväll, men ändå så långt ifrån. Bekräftelsen och den ständiga jakten efter den.

Läs mer

Daniel på Lovetrip

Var på AW. Där var folk jag kände, och desto fler jag inte kände. Till exempel det gulliga paret Jörgen och Berndt, båda nyblivna pensionärer. Jörgen pratade oavbrutet om gamla tider, om människor han känt förr, om sin favoritmusik, om resor han gjort. Berndt satt bredvid och smålog medan han lyssnade och stack ibland emellan med en eller annan retsam kommentar, ett kärvänligt nålstick till Jörgen som skickade en snabb men öm blick tillbaka.

Sen fick jag veta att de inte alls var ett par. De var vänner sedan länge, fick jag berättat för mig, gifta sedan nästan lika länge med varsin kvinna. Pyttsan, tänker jag. Som om det skulle hindra dem.

På samma AW fanns en kvinna som försvann iväg en stund under kvällen för att besöka en dansbana. Där skulle det bli kasedans till tuktad saxofoncountry. I den miljön kände hon sig hemma, deklarerade hon, sånt var hon uppväxt med, ute på landet där kärlek tändes och brann på dansbanor, grusparkeringar, traktorflak och höskullar.
– Jag har testat nätdejting och det har sina fördelar, sa hon.  Men jag föredrar dansbanor. Där ser man tandstatusen direkt.

Läs mer

Munnar_800x903

Usch… Hur ska jag kunna hitta någon som är min perfekta match? Jag begriper ju knappt vad gillar och vad som är bäst för mig. Jag fick frågan “vilken är din typ” av en vän, för ett par veckor sedan. Instinktivt svarade jag att jag har ingen typ, att det finns ingen gemensam nämnare mellan de flickor jag har träffat genom åren eller andra flickor som jag haft intresse för. Att jag minsann inte kunde komma på några egenskaper som band de olika flickorna samband. Jag närmast koketterade med att jag inte har en specifik typ, gjorde mig lite lustig över det faktum att jag inte har någon typ. Skrockande strök jag mig i min tunna mustasch och plirade mot min vän.

En tid efter att jag fått den frågan gick jag på en dejt. En mycket trevlig sådan. Men – det kommer ofta ett men – jag kände ändå att det var något i kemin mellan oss som gjorde att det inte slog gnistor. Vi skrattade, berättade historier. Tiden flöt snabbt förbi. En utmärkt första dejt. Vädret tillät oss att sitta på uteserveringen. Ölen var kall. Kvällen i sin begynnelse. Det fanns inget i förutsättningarna som skavde – åtminstone inte för mig (och jag kan ju bara svara för mig själv). Upplägget var närmast idealiskt.

Läs mer