Daniel på Lovetrip

Var på AW. Där var folk jag kände, och desto fler jag inte kände. Till exempel det gulliga paret Jörgen och Berndt, båda nyblivna pensionärer. Jörgen pratade oavbrutet om gamla tider, om människor han känt förr, om sin favoritmusik, om resor han gjort. Berndt satt bredvid och smålog medan han lyssnade och stack ibland emellan med en eller annan retsam kommentar, ett kärvänligt nålstick till Jörgen som skickade en snabb men öm blick tillbaka.

Sen fick jag veta att de inte alls var ett par. De var vänner sedan länge, fick jag berättat för mig, gifta sedan nästan lika länge med varsin kvinna. Pyttsan, tänker jag. Som om det skulle hindra dem.

På samma AW fanns en kvinna som försvann iväg en stund under kvällen för att besöka en dansbana. Där skulle det bli kasedans till tuktad saxofoncountry. I den miljön kände hon sig hemma, deklarerade hon, sånt var hon uppväxt med, ute på landet där kärlek tändes och brann på dansbanor, grusparkeringar, traktorflak och höskullar.
– Jag har testat nätdejting och det har sina fördelar, sa hon.  Men jag föredrar dansbanor. Där ser man tandstatusen direkt.

Varpå jag, eder ödmjuke verklighetsobservatör, slet fram mobilen, öppnade anteckningsappen och noterade: ”På dansbanan ser man tandstatusen direkt”. Och inne i huvudet triggades reflektioner om att den komiska bilden av kvinnan som diskret kontrollerar danspartnerns tandstatus medan hon virvlar runt i hans armar till levande, habil saxofoncountry är en fantastisk symbol som sammanfattar en massa tankar som är relevanta för ämnessfären här på Mazilybloggen. En symbol som sammanfattar värdet av att träffas i verkligheten. Av att fysiskt befinna sig på en och samma plats vid samma tid. Att kunna se, höra, känna, dofta och kanske rentav smaka varandra. Och visst, jag vet; de allra flesta som ägnar sig åt nätdejting eller åtminstone någon typ av kontaktsökande via nätet, eller allra minst exponerar sig för möjligheten att bli kontaktad, vet mycket väl med sig att verkliga livet överträffar allt annat när det gäller att möta människor och bedöma potential, det vill säga att känna efter om huruvida det klickar eller ej. Du som har nätdejtat ett tag och träffat några stycken har lärt dig det för länge sedan; att det är lika så gott att ses tämligen bums snarare än att skrivas fram och tillbaka särskilt mycket först.

Riktiga människor, gjorda av kött, födda av kvinnor, lägger ut bilder av sina ansikten i HOPP om något!

Men så läser jag en artikel om den senaste nivån av evolution inom nätdejting. Låt mig lansera begreppet appdejting. För med Tinder och dylika appar behöver vi inte ens sätta oss med en dator framför oss för att i lugn och ro läsa igenom en del nya profiler, kanske läsa några meddelanden man fått och kanske skicka något till någon. Vi tar i stället fram telefonen i förbifarten eller när vi har en död minut – vid busshållplatsen, medan vi köar i mataffären, i hissen – och speedbläddrar bland ansikten. Likt en romersk kejsare avgör vi med en rörelse med tummen om ett ansikte ska få en chans till eller inte. Svep åt ena hållet, så slipper du se ansiktet någonsin igen och du behöver aldrig fundera på om ansiktet hade ett namn eller vilket intellekt som döljer sig bakom det; svep åt andra hållet, så sparar du ansiktet för senare påseende.

Svindlande, eller hur? Tänk, liksom; det är som ett spel. Riktiga människor, gjorda av kött, födda av kvinnor, lägger ut bilder av sina ansikten i hopp om något. Sedan speedbläddrar de bland alla de andra ansiktena vid tillfälle, typ på toa, utan en tanke på de förhoppningar och farhågor människorna bakom dessa ansikten består av.

Och det är väl fine. Men vi ska nog vara medvetna om att med appdejtingen har dejtingen upphört att vara dejting. Den handlar mindre om att faktiskt träffa någon eller några, och mer om snuttifierad förströelse i samma genre som traditionella sociala medier vars poäng inte är att du ska kunna läsa att din kompis har bakat bullar utan din kompis ska publicera sitt bullbak. Det är bläddrandet som är hela poängen, inte att stanna upp och faktiskt hitta.

För ett bra tag sedan skrev jag ett riktigt bra och kul blogginlägg om äldre tiders kontaktannonser. Du, kära läsare, kanske är gammal nog att minnas dem. De finns kvar, i pappersmedia. Dessa kontaktannonser är ganska rörande att läsa. De är sakliga, fulla av koder, tillrättalagda, men darrar samtidigt av vilja till kontakt, närhet, längtan efter gemenskap, att få röra och bli rörd. Människor som satte in kontaktannonser gjorde det efter mycket eftertanke, många gånger efter en lång och kanske svår inre process; att sätta in en kontaktannons var helt enkelt ett steg att ta, inget någon gjorde lättvindigt.

Men: Varde webben. Och sedan dess har alla former av mänsklig aktivitet och interaktion flyttat ut på webben. Människors sökande efter kontakt med andra var tidigt på banan; informellt via primitiva chattar, snart i organiserad kommersiell form med match.com med många flera. Traditionella dejting- och kontaktförmedlingstjänster på nätet jobbar med avancerade algoritmer som ska matcha människor med varandra. Appdejting gör inte det. Appdejting premierar hastighet och ytlighet, eftersom de – som sagt – i själva verket går ut på att erbjuda förströelse i form av bläddring snarare än chansen till ett annat liv. Detta bläddrande är tröskellöst, kräver ingen eftertanke alls, och är tillgängligt för alla som har mobil.

Låt dem hålla på.

Sånt duktigt, seriöst folk som trakterar Mazily vet att sannolikt är ett mellanting som Mazily the way to go vid nätdejting; en social webbaserad mojäng utan matchningsalgoritmer, som bygger på långsam bläddring och användargenererat innehåll, byggd på en enkel idé om att intressegemenskap är god mylla för relationer av alla slag. Tjänsten är inte i sig till för dejting; den erbjuder ökad exponering, en kontaktyta, den är en chansmultiplikator som syftar till att generera träffar i verkliga livet.

Och vad var nu poängen med att dejta i verkliga livet? Någon? Just det, att kolla tandstatusen.

Så jag ringde upp en kille som har funderat på detta med att träffas, dejta och relationer ännu mer än jag själv; Daniel Brodecki, en mycket stilig och trevlig ung man som deltagit i programmet Kärlekskoden på SVT och driver podcasten Kärleksroast. Daniel har nämligen också gått rakt på tvärs med ovan nämnda trend mot ökande ytlighet och erbjuder resor för singlar. Resorna bygger likt Mazily på den enkla tanken att intressegemenskap är en bra början. Om du, kära läsare, skulle få lust att följa med på Daniels resor (jag kommer inte att åka med, men det kan säkert bli trevligt ändå) kan du med fördel börja på lovetrip.se. Och Daniel Brodecki tänker rätt, verkar det som:

Hej Daniel. Vad är grejen med dina singelresor?
– Att vi erbjuder ett kul, intressant och seriöst sätt för singlar att träffa andra singlar.
Har du en vetenskaplig, topphemlig algoritm?
– Nej, vi har ett enkelt formulär som våra resenärer fyller i på tio minuter. Det är delvis baserat på vetenskapliga rön.
Vadårå?
– Man brukar säga att motsatser dras till varandra. Det ligger mycket i det, även om man inte alls måste vara motsatser. Men det är bra att vara lite olika, för det finns forskning som visar att människor som är alltför lika varandra tröttnar efter ett tag.
Så er matchning handlar mer om att ta bort givna nitlotter, än att ta fram fullträffar?
– Typ så, ja. Våra resenärer umgås fritt med varandra precis som de vill under resan, men vi matchar grupper vid olika aktiviteter, bordsplaceringar och så.
Tidigare har ni arrangerat snöresor. Slutar ni med det nu?
– Nej, snöresan gjorde succé men många önskade sig en kortare resa. Så härnäst blir det en weekendresa med båt till Tallinn. Över Alla hjärtans dag, faktiskt.
Men du, om nu Tinder har i storleksordningen 50 miljoner användare, är inte det ett tecken på att dejtingbranschens framtid ligger i snabbhet och yta? Varför gör du den här satsningen?
– Det är ju rätt knasigt att nätdejting går mot att inte träffas. Det är ju att träffas som är hela tricket. Tillräckligt många inser det tror jag, och vill följa med på den här sortens resa.
Och kolla varandras tandstatus?
– Eh … visst, om du säger det så.

Unge herr Brodecki har så rätt. Så trumma ihop några stycken från Mazily och åk, vetja. Vem vet vem som håller dig i handen när du går ner för landgången tre dagar senare.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*