Heeejsan du! Ja heeejsan! Ja kom då. Ja kom då. Mummummummummu. Nej inte hoppa! Nej! Sååååja, duktig. Duuuuktig …. Nej … Loss! Loss, sa jag!

Så kan det låta när man träffas.

Det här med gemensamma intressen. Det lär vara extremt gynnsamt, i längden rentav avgörande, för om det ska bli något eller inte.

(Förresten tycker jag att uttrycket ”bli något” är komiskt. Det är jag säkert ensam om.)

När jag själv sitter och grunnar på grejen, något jag är mkt bra på, kommer jag fram till att gemensamma intressen säkert faktiskt är gynnsamma för alla slags relationer. Visserligen är jag själv mer personfokuserad, det vill säga att jag trivs bättre i vissa personers sällskap än andras. Vilka aktiviteter vi ägnar oss åt är sekundärt för mig. I stort sett.

Som i barndomen:
– Hej, vill du komma ut och hitta på något?
– Vadå för något?
– Palla äpplen?
– Njä …
– Stolpe-ribba-kryss?
– Njä …
– Ringa på hos Terje?
– Nä, jag vill inte nånting sånt. Hej då.

Och där stod jag och tyckte att det kändes så konstigt att Fredde, som bodde på samma gård som jag och som jag höll för en av mina bästa kompisar, inte ville hänga med mig om jag inte kunde komma på någon aktivitet som han tyckte var tillräckligt skoj just då. För mig var det så självklart att det var – är – själva sällskapet som är grejen.  Är det inte bättre att vara uttråkad tillsammans, än att vara uttråkad för sig själv?

Dumma Fredde.

Inget silversmide och sånt inbundet.

I alla fall: Vi har två utgångspunkter. En är att gemensamma intressen gynnar samspelet mellan personer. En annan, som jag nu introducerar i resonemanget, är att det gemensamma intresset i sig självt kan vara mer eller mindre lämpat som plattform (eller fond, miljö, sammanhang, eller valfri metafor som är mindre sliten än ”plattform”) för möten med andra människor.

Särskilt om det är potentiellt erotiska eller slash amorösa möten det hoppas på.

Jag tänker lite så här: det gemensamma intresset bör vara av ett slag som det är naturligt att umgås kring. Silversmide? Nja. Där sitter de i smedjan och brinner för att skapa vackra ting i silver, ytterst koncentrerade på sitt semimikroskopiska pill, tittande genom förstoringsglas. Det borgar inte för lediga samtal, ömsesidig igenkänning och förståelse, och minst av allt för tokroliga situationer som plötsligt uppstår och får oss att skratta tillsammans, se varandra i ögonen och mötas sådär fint som när människor delar upplevelser som blir minnen.

Såna minnen är viktiga. Bland det mysigaste som finns att göra med en ny förälskelse, är att berätta för varandra hur man upplevde situationer under den tid man gick som katten kring het gröt. Men då gäller det att man har varit med om några situationer.

”Darling, jag minns när jag satt och smidde silver”.
”Jaha, och vad mer?”
”Inget mer”.

Så att: inget silversmide och sånt inbundet.

Hundar däremot.

Hundar är förmodligen det perfekta gemensamma intresset. Kolla själv:

• De dras till varandra. De hälsar på varandra. De vill umgås, leka, busa, rulla sig i leran, gnugga sig nos mot nos, lukta varandra i skrevet. Exakt vad vi människor vill.
• Medan de hälsar, kan vi passa på att hälsa på varandra. Vet du inte vad du ska prata om efter att du nickat lite snyggt och sagt hej? Joho! Hundar är ett outtömligt samtalsämne. Fråga vad vederbörandes hund är för ras, vad den heter, hur gammal den är. Om rasen är ovanlig kan du ställa följdfrågor i tjugo minuter utan vidare. Var kommer den ifrån? Vad är den avlad för? Åhå, vallning? Då håller han ihop hela familjen! Jaså ingen familj, bara du och hunden? Intressant, intressant … ja, min vovsing är mycket förtjust i barnen som bor hos mig varannan vecka. Vad gör du på lördag?
• Om din hund (och du, kanske) är tillräckligt gullig, kan du mycket väl låta den trassla in sig i andra hundars koppel. Där har du nämligen ett skolboksexempel på en så kallad tokrolig situation.
• Det går utmärkt att utöva hundintresset tillsammans – hundarna behöver knappt ens vara närvarande. De kan gå snällt i sina koppel medan ni filosoferar, eller springa i cirklar medan ni ligger på picknickfilten, eller ligga och gona sig vid era fötter där ni sitter i soffan med era temuggar och ert kuttriga småprat. (Picknickscenariot kan vara optimalt, särskilt om någon av hundarna har vaktinstinkt, you know what I mean).

Med allt detta i beaktande, borde hundpromenaden vara en närmast perfekt mötesplats. Denna mötesplats bestämde jag mig för att testa personligen under sommaren (jag befann mig på en fjärran plats där jag inte är en lika högprofilerad mediepersonlighet som i Skandinavien), då jag händelsevis hade tillgång till en hund jag känner väl: en blandras, mellanstor (större än mops, mindre än golden retriever), lagom lurvig, gullig, aktiv och kul men inte vild eller påflugen, sällskaplig och söt.

Promenad 1. En tidig morgon, blekt gryningsljus, begynnande värme men fortfarande svalt. Jag går längs strandbrynet. Havet ligger blankt. Ett knappt hörbart vågskvalp. Hunden travar i förväg, vänder om och kommer tillbaka, och travar i förväg på nytt. Och mycket riktigt: längre fram kommer en kvinna med hund; välbyggd, kraftfull, härlig hållning och energi. Skinande päls. Kvinnan ser inte heller så tokig ut. Vi närmar oss varandra. Jag söker hennes blick. Hon söker inte min. Jag söker hennes lite till. Hon söker inte min. Hon tittar förbi mig. Jag vänder mig om för att se vad hon ser. Hon ser min hund som bajsar i vattnet. Jag tänker: tokrolig situation! Ler stort, söker kvinnans blick.

Hon söker inte min.

Promenad 2. Jag lånar en annan hund, hemmahörande i bekantskapskretsen. En pampig hanne, fågelhund, med skinande kopparbrun päls och vacker svikt i steget. Han går snyggt fot bredvid mig med stram hållning och granskande blick. Jag behöver inte ens koppla honom, i stället kan jag matcha hans lediga manér med kopplet nonchalant ihopsnurrat i vänster hand. Med sin elegans och disciplin luras han en aning; i själva verket är han lekfull, gosig, lagom busig och väldigt barnkär.

En kvinna med en cocker spaniel kommer gående från andra hållet. Även hon håller kopplet fint snurrat i handen, medan cocker spanielflickan får röra sig fritt. Lovande. Och se: hundarna får syn på varandra, snabbar på stegen en aning, låter nosarna snudda vid varandra, ställer sig bog mot bog en sekund … och JA! Nosar varandra i baken, yessss. Nu är stunden inne. Nu ska hundarnas lättsamma beteende smitta av sig på våra respektive undermedvetna. Nu ska vi, åtminstone i överförd bemärkelse, nosa varandra i baken för att sedan springa iväg tillsammans över gräset med tungorna glättigt hängande. Allt som behövs är den perfekta öppningsrepliken:
– Jag ser att du gillar strypkoppel!

Promenad 3. Promenad 3 blev inställd i ljuset av resultatet av promenad 2.

I nästa avsnitt: silversmide, ffs.