En grej jag har tänkt på: varför är det svårt att dejta? Eller: inte att dejta per se, men att delta i dejtingsvängen. Varför är det svårt? Jo – ta-da! – för att folk i dejtingsvängen gör det med så olika föresatser. De sätter upp så olika villkor. Därför är alltsammans helt kaotiskt. Dejtingsvängen är rena vilda västern. Laglöst land. Om det alls finns någon sheriff är han full, mutad eller hängd från närmaste träd.

Dejtingsvängen behöver en hederskodex. En scoutheder för singlar som lurar i vassen.

Mer om det nedan. Först: olika föresatser, diverse resonemang om dessa, baserade på extrapoleringar från mina personliga upplevelser och tankar (alltså: bevis).

Jag har varit på några dejter. Min första dejt, alltså dejt-dejt, nätdejt-dejt, var med en kvinna jag kom i kontakt med via Mazily. Hon skrev en kul status och jag skrev en kommentar på den som hon tyckte var kul, varpå vi utväxlade några meddelanden, varpå vi spontant bestämde oss för att ses samma eftermiddag, på after work.  Det var trevligt och vi sågs några gånger, vilket inte ledde någon vart.

Det jag minns starkast var att hon ställde mig till svars i familjefrågan efter två träffar. Hon ville nämligen bilda familj. Om jag inte ville det så skulle jag vänligen meddela det genast så att det inte blev någon tidsspillan. Jag blev rätt ställd och svamlade om att jag inte visste så noga vad jag hade tänkt mig, varken med henne specifikt eller med mitt deltagande i dejtingsvängen i stort.

Jag tänkte då, och rätt länge efteråt, att det var rätt framfusigt gjort. Hallå, liksom. Vi har knappt hunnit säga hej till varandra – och hon ville veta om jag ville göra barn med henne.

Men efter hand insåg jag att jag tänkte fel. Visst var det framfusigt, kanske rentav burdust, av henne. Krasst, faktiskt. Men helt riktigt. Hon frågade inte alls om jag ville ha barn med henne. Hon ville veta om jag hade fattat några beslut som vore avgörande för hennes och min hypotetiska framtid. För om jag hade det var det inte intressant att träffa mig mer.

Där är alltså svaret på frågan jag ställde i början. Vilken fråga? undrar den ouppmärksamma läsaren. Jo, frågan löd: varför är det så svårt?

Svaret lyder: för att det finns lika många avsikter med att nätdejta, som det finns personer som nätdejtar. Snårigt. Men trots det tänker jag dela in alla dessa skilda avsikter i tre huvudkategorier (jag vet att det är totalt osakligt, men eftersom jag är bloggare spelar det ingen roll):

1. De som dejtar för att de vill träffa någon att gifta sig eller motsvarande med.
2. De som dejtar för att de vill ligga utan förpliktelser (neka inte, bara erkänn).
3. De som dejtar förutsättningslöst, det vill säga är lika öppna för alla utfall av dejten; en vänskap, en romans, ett äktenskap, en hastigt uppblossande och utdöende sexuell attraktion, eller ingenting alls, inför varje dejt.

Hon som frågade mig om jag ville ha barn efter två dejter tillhörde kategori ett. Jag tillhörde kategori tre (med reservation för föräldraskap, vilket jag inte var intresserad att ha mer av).

Hade jag varit en illasinnad kategori två, hade jag kanske ljugit för att ställa mig in. En reko kategori två hade inte ljugit, såklart.

Jag tror att det vore en bra idé om du, du, och du och alla andra som dejtar, med Mazilys hjälp eller på andra sätt, kom överens om någon sorts grundläggande umgängesregler. Att liksom symboliskt hålla upp handen och lova. Att vara rak, öppen, ärlig och reko. Ett tag tänkte jag att exempelvis Mazily skulle kunna tillverka såna där knappar som man sätter på jackan, en med en etta, en med en tvåa och en med en trea. Då skulle alla kunna skylta upp sig och tydligt redovisa sin kategoritillhörighet. Eller så skulle man ha någon sorts inställning på sin profilsida på sajten. I den där automatiska presentationen kanske: ”… bor i Norrköping, kör eget, är 171 centimeter, 32 år, har två barn varannan vecka och tillhör kategori två”. Praktiskt!

Tills dess: lova varandra att vara raka, öppna, ärliga och reko. Det handlar inte om att anpassa sina beslut om sig själv till någon annans önskemål, det handlar om att vara öppen med sina beslut – och därmed också om att faktiskt fundera lite på var man står i de här frågorna. För plötsligt är det någon som frågar om du vill ha barn. Ta det som en komplimang, för om de inte hade tyckt att du verkar åtminstone hypotetiskt tänkbar som partner att bilda familj med hade de inte frågat. Tänk igenom var du står, fråga de du möter om sådant som är viktigt för dig, och svara ärligt när de frågar dig.

Det värsta som kan hända är att ni skiljs som vänner.