Den som ägnar sig åt nätdejting kommer med största sannolikhet att uppleva det förr eller senare. Det gör ont oavsett om ens utsträckta hand möts av öronbedövande tystnad eller ett nekande svar. Men var och en måste lära sig att hantera det – att bli avvisad.
Jag kan visserligen bara tala för mig själv, men de första avslagen var nog de som kändes mest. Jag hade lagt ner en hel del tid på att hitta den rätta profilen (vid det laget var jag fortfarande lite ”blyg” och det krävdes en hel del för att jag skulle initiera någon form av kontakt). Bilderna var inspekterade (jodå, han ser nog helt okej ut), intressetaggar jämförda och profiltext detaljgranskad. Check, check and check. Jag ansträngde mig därpå för att skriva ett lagom nyfiket mail (viktigt att verka intresserad men inte desperat), i vilket jag var noga med att anknyta till profilens innehåll och ställa ett par frågor, som skulle locka mottagaren att svara. Sen började väntan.
Känslorna gick från spänd förväntan till en så småningom alltmer uppgiven besvikelse. Hur kunde han inte inse att vi var som gjorda för varandra? Han uppfyllde ju alla mina kriterier och jag hade faktiskt ansträngt mig för att få till det där första mailet – förtjänade jag inte ens ett ”hej” tillbaka? Tack och lov blir det lättare med tiden, både det där med att skicka första mailet och att ta ett nederlag.
Jag har också befunnit mig i andra änden; varit den som sagt ”Tack, men nej tack”. Reaktionerna har minst sagt varierat. Från killen som ödmjukt tackade för att jag överhuvudtaget svarade, till typen som fick ett utbrott och började kalla mig både det ena och det andra. Gissa vem jag övervägde att ge en andra chans.
Det händer också att jag helt låter bli att svara. Det gäller främst när jag får ett kort och ganska intetsägande mail, gärna från en profil utan någon vidare information (ibland helt utan profiltext eller taggar – eller ens bild). Mitt råd till de som har för vana att skicka detta slags mikromeddelanden är att sätta sig in i mottagarens situation. Vad ska få honom eller henne att bli nyfiken på dig? Hur ska hen ha en chans att veta att du är en intressant och trevlig person värd att lära känna? Om du inte bjuder på dig själv, hur ska du då lyckas övertyga någon annan att lägga sin tid och energi på att skriva tillbaka till dig?
Mitt andra råd går till dig som inte får något svar men verkligen är intresserad av just den där personen: Skicka ett ödmjukt och trevligt andra mail, där du förklarar varför du inte vill ge upp hoppet om att hen ska svara riktigt än. Sannolikheten att det funkar är liten, men det har faktiskt hänt.
Slutligen: När du får nobben, kom ihåg att det händer ALLA förr eller senare. Kanske är du inte den personens typ eller så har hen just träffat sin drömdejt och vill inte inleda något nytt med någon annan. Eller så hatar hen dina LOL-cats… Oavsett vilket, så blir inget bättre av att du kräks ur dig all din besvikelse i ett mail fullt av förolämpningar. Ta ett djupt andetag, låt besvikelsen rinna av dig och ge dig ut på jakt igen. Nånstans därute finns personen som bara väntar på just ditt mail. Det brukar jag i alla fall intala mig själv.
—
När Kristina inte författar besvarade (?) mejl eller artiklar här så skriver hon om dejting och mycket annat på sin blogg Vårkänslan.