Ragga med barn?

Ragga med barn?

Är fröken ledig på lördag kväll?

Alla jag vet, inklusive mig själv, som bildat familj delar samma erfarenhet; att när en vän- eller bekantskapskrets där det tidigare inte funnits några barn plötsligt så smått börjar befolkas av barn, så händer två saker.

Den första är att takten i vilken barnen blir fler i en given bekantskapskrets ökar, explosivt. Som i den kinesiska sagan där bonden lurar av kejsaren all världens ris genom att i arvode begära ett schackbräde där antalet riskorn på varje ruta är dubbelt så stort som på den förra rutan. 1, 2, 4, 8, 16, 32, 64, 128, 256, och så vidare, och det visar sig att det inte finns ris nog i världen för att fylla brädet. Tursamt så finns det bromsmekanismer när det gäller mänskligt barnafödande. Puh alltså, för matematiken är förödande.

Den andra är att umgängesdynamiken inom kretsen organiserar sig i nya mönster, längs linjer som inte fanns där tidigare men som tar form efter hand som potentiella föräldrar omvandlas till de facto-föräldrar. Helt enkelt: de som har barn tenderar att umgås med varandra, oavsett om de umgåtts så värst mycket tidigare. Och de som ännu inte genomgått metamorfosen föredrar ofta, åtminstone innerst inne (kom inte och säg något annat), att inte umgås med barnfamiljerna.

Inte att undra på! Det är sjukt störigt med småungar. De tar en massa plats, allt ska liksom kretsa kring dem, de luktar, låter och kräver punktmarkering. De stökar ner, vill ha specialkost, har sönder grejer, slår sig, hamnar i bråk, saknar impulskontroll, med mera etcetera och så vidare. Det är omöjligt att konversera med deras föräldrar eftersom de ständigt blir avbrutna, och de stunder man får prata med dem vill de bara prata om sina barn, som väckt en oändlig kärlek i deras bröst bara genom att finnas till.

Jag vet, för jag har egna barn och de är lika störiga som alla andra barn och jag tycker att deras värde är oändligt och inget av allt som är störigt med dem är störigt för mig eftersom de råkar vara just mina. Det innebär att jag fattar varför andra människor förhåller sig på samma sätt gentemot de barn som råkar vara deras. Och därför är det enkelt för oss att umgås. Vi delar denna fundamentala insikt, denna omvälvande insikt, vi har passerat denna point of no return och det har inte de andra. Så där står vi på andra sidan floden, för evigt förändrade, och vet vad oändlig kärlek är för något.

Sedan skiljer vi oss och blir ensamstående föräldrar. Och ytterligare lite senare vill vi träffa någon ny. Det visar sig snabbt att det är lättare sagt än gjort. Ba liksom: ragga. Hur? Var?

Jag har ägnat några inlägg här på bloggen åt att testa mötesplatser. Fick förslaget att testa dagis (eller motsvarande), där man träffar andra föräldrar som kanske också är ensamstående. Först tyckte jag att förslaget var creepy på ett spännande sätt, och det tycker jag fortfarande. Men ingen har velat ställa upp som bulvan. Jag förstår inte riktigt varför; de jag frågat har gett olika svar. En ville inte för att hon måste fortsätta träffa de andra papporna i kapprummet efter experimentet. En ville i och för sig, men hon var gift och trodde att omgivningen skulle rynka på näsan. En tredje hade tvingats avvisa ett antal inviter tidigare, så han ville inte öppna några dörrar ens på låtsas.

Själv är jag pappa till två personer, men ingen av dem är ung nog att gå på dagis eller över huvud taget befinna sig i miljöer och sammanhang som i sin tur kan erbjuda vidare värst med tillfällen att ragga. Det var kort sagt ett tag sedan jag lärde känna föräldrar till barn som är klassisar med mina.

Ett enda exempel från min egen bakgrund: det var föräldramöte med julfika i dotterns klass, hon gick i trean. En kö ringlade sig förbi fikabordet. Jag plockade åt mig en satsuma och ett par pepparkakor, men avstod från diverse maffiga bakverk och gotter (min disciplin när det gäller sött går i vågor; just då var jag motståndskraftig). Då hör jag en beslöjad röst bakom mig:
– Ska du inte ha mer än det? Du som är så smal.
Jag vände mig om och insåg att det var F, en ganska stilig kvinna, ovanligt ung mamma till ovanligt många barn. Hon såg på mig med road och retsam blick, och fortsatte:
– Har du ingen som ger dig ordentligt med mat?
– Öhh …
– En man som du måste få näring, sade hon och log, vidrörde sina tänder med tungspetsen och flaxade två gånger med ögonfransarna. Jag svär, hon gjorde så. Mycket snabbt och subtilt visade hon sin glimmande tungspets för mig. Jag skulle just upprepa mig (”Öhh …”) när jag såg att det inte bara var hon som hade naglat fast mig med blicken, det hade hennes man också gjort. Han såg ut att vara övertygad om tämligen utdaterade konventioner vad gäller vem i en dylik situation som är den felande parten, så jag slog ned blicken och vände ryggen åt den trånande. På det sättet undslapp jag stryk, och föräldramötet undslapp ett annars garanterat urartande i blodigt, blåljusblinkande kaos.

Så visst: ragga var du vill, och hittar du någon i kapprummet på dagis bland leriga stövlar, rinnande näsor och de där blåa skoskydden vi alltid glömmer att använda så är det bara att gratulera. Själv känner jag att förstulna blickar och subtila tonfall har bättre chanser att ge effekt på andra håll. För att inte tala om det direkt olämpliga i fysiskt svartsjukevåld.

Härnäst: Okej eller inte okej?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*