Munnar_800x903

Usch… Hur ska jag kunna hitta någon som är min perfekta match? Jag begriper ju knappt vad gillar och vad som är bäst för mig. Jag fick frågan ”vilken är din typ” av en vän, för ett par veckor sedan. Instinktivt svarade jag att jag har ingen typ, att det finns ingen gemensam nämnare mellan de flickor jag har träffat genom åren eller andra flickor som jag haft intresse för. Att jag minsann inte kunde komma på några egenskaper som band de olika flickorna samband. Jag närmast koketterade med att jag inte har en specifik typ, gjorde mig lite lustig över det faktum att jag inte har någon typ. Skrockande strök jag mig i min tunna mustasch och plirade mot min vän.

En tid efter att jag fått den frågan gick jag på en dejt. En mycket trevlig sådan. Men – det kommer ofta ett men – jag kände ändå att det var något i kemin mellan oss som gjorde att det inte slog gnistor. Vi skrattade, berättade historier. Tiden flöt snabbt förbi. En utmärkt första dejt. Vädret tillät oss att sitta på uteserveringen. Ölen var kall. Kvällen i sin begynnelse. Det fanns inget i förutsättningarna som skavde – åtminstone inte för mig (och jag kan ju bara svara för mig själv). Upplägget var närmast idealiskt.

Läs mer

Kärlek, faktiskt

Kärlek

Hey there, folksy-folks & arty-farts. Nu ska det handla om kärlek!

Här följer grunda reflektioner kring banala observationer ur vardagslivet.

Alltså mitt vardagsliv, inte något allmängiltigt vardagsliv som är detsamma för alla. Något sånt existerar inte, det är bara en retorisk fuling jag drar när jag skriver ”vardagslivet”. Men det är okej att göra så när man skriver för en så högt kvalificerad och kritiskt tänkande läsekrets som min. Min läsekrets fattar att jag bara fluffar och står i. Den tar inte mig på allvar. Den genomskådar mig. Jag tror att det bästa jag kan hoppas på att vara för min läsekrets, är ett guilty pleasure. Med det sagt, vill jag bara göra väldigt klart; jag tycker att det vore fantastiskt, sannerligen fantastiskt.

Hur som helst.

Om kärlek, ska det alltså handla. Inte dejta, ragga, flirta, sexchatta eller nånting sånt.

Härom dagen satte jag mig tungt med all min trötthet vid ett fönster på Öresundståget på Malmö C för att åka till Lund. Utanför fönstret på perrongen, alltså precis utanför, typ åtta centimeter bort, stod en kille och tittade in. Han mimade ord med munnen och gjorde vinkningar för att påkalla uppmärksamhet. Jag trodde först, på grund av hans vindögdhet, att han såg mig rätt i fejset. Men när han började göra hjärtan med händerna, peka på sin förlovningsring och göra luftpussar började jag misstänka (och även hoppas) att han kommunicerade med någon annan.

Läs mer

Heeejsan du! Ja heeejsan! Ja kom då. Ja kom då. Mummummummummu. Nej inte hoppa! Nej! Sååååja, duktig. Duuuuktig …. Nej … Loss! Loss, sa jag!

Så kan det låta när man träffas.

Det här med gemensamma intressen. Det lär vara extremt gynnsamt, i längden rentav avgörande, för om det ska bli något eller inte.

Hundtricket som mötesplats?

(Förresten tycker jag att uttrycket ”bli något” är komiskt. Det är jag säkert ensam om.)

När jag själv sitter och grunnar på grejen, något jag är mkt bra på, kommer jag fram till att gemensamma intressen säkert faktiskt är gynnsamma för alla slags relationer. Visserligen är jag själv mer personfokuserad, det vill säga att jag trivs bättre i vissa personers sällskap än andras. Vilka aktiviteter vi ägnar oss åt är sekundärt för mig. I stort sett.

Som i barndomen:
– Hej, vill du komma ut och hitta på något?
– Vadå för något?
– Palla äpplen?
– Njä …
– Stolpe-ribba-kryss?
– Njä …
– Ringa på hos Terje?
– Nä, jag vill inte nånting sånt. Hej då.

Och där stod jag och tyckte att det kändes så konstigt att Fredde, som bodde på samma gård som jag och som jag höll för en av mina bästa kompisar, inte ville hänga med mig om jag inte kunde komma på någon aktivitet som han tyckte var tillräckligt skoj just då. För mig var det så självklart att det var – är – själva sällskapet som är grejen.  Är det inte bättre att vara uttråkad tillsammans, än att vara uttråkad för sig själv?

Dumma Fredde.

Inget silversmide och sånt inbundet.

I alla fall: Vi har två utgångspunkter. En är att gemensamma intressen gynnar samspelet mellan personer. En annan, som jag nu introducerar i resonemanget, är att det gemensamma intresset i sig självt kan vara mer eller mindre lämpat som plattform (eller fond, miljö, sammanhang, eller valfri metafor som är mindre sliten än ”plattform”) för möten med andra människor.

Särskilt om det är potentiellt erotiska eller slash amorösa möten det hoppas på.

Läs mer

Inte ens vi på Mazily har kunnat undgå vågen av alla nya dejtingappar som kommer i en strid ström: Tinder, Hinge, Grindr, Coffee Meets Bagel, Hook, Pinch, Instamour, Wyldfire, Whim, Maybe, Floret för att nämna några (varav en del även är stora i Sverige). Sedan har förstås de traditionella dejtingsajterna egna appar, som t.ex. Match, OKCupid, Badoo, Zoosk, Twoo och så vidare. Även Mazily har förstås en app (även om den än så länge lämnar en del att önska). Men hur påverkas nätdejtingen av dessa appar och är framtidens dejting redan här?

Framtidens nätdejting?

Naturligtvis påverkas både branschen och singlarna av apprevolutionen. Apparnas enkelhet och möjlighet att nå dem i alla situationer skapar ett användarmönster som mer påminner om hur man träffas i den vanliga världen. Det är enkelt att snabbt titta in medan man väntar på bussen och det kräver inte samma fokus som att logga in på en webbsida. Med apparna så har också det sociala stigmat kring att träffas på nätet ytterligare minskat och en majoritet av alla singlar använder sig idag av någon form av dejtingtjänst.

…så tycker i alla fall jag att det är något med apparna som inte känns helt klockrent.

Läs mer

Ragga på krogen - hur är det som mötesplats?Mazily testar den perfekta mötesplatsen – nu är det dags för krogen! Yeah, baby!

Så i alla fall, här sitter jag på krogen i Sveriges bästa stad (ja pucko, Malmö), jag har blivit serverad ett svavelsmakande rött vin i ett sånt där nybörjarglas från Ikea, klockan är 22.03, musiken pulserar inifrån baren, jag sitter på uteserveringen där det fläktar skönt i värmen. 21 grader, inte dåligt. Massor av vimmel, lagom stimmigt, folk är glada och vackra, vid nästa bord sitter en kille och berättar för sin flickvän om vad som händer i fotbolls-VM (brasilianskt trauma gränsande till apokalyps).

Kan konstatera att trots att förhållandena är perfekta har ingen försökt ragga upp mig.

Men okej. Tänk efter nu. Är du, eller är du inte, van vid att minst en person, på något som helst sätt, raggar på dig när du är ute på krogen?

Läs mer

Ensam tjejVarför går man fram och ber om numret av snyggingen i baren?
Varför frågar man kompisen om kompisens trevliga kompis är singel?
Varför blir man medlem på en dejtingsajt?
Om man har anknytningsproblem som man inte tänker ta itu med?

Det där med anknytning.

Leo och Kamilla har träffats i fem-sex månader. Leo känner att han väldigt gärna vill att de ska bli ett officiellt par. Hittills har de hängt flera gånger i veckan, gått på bio och restaurang, sovit över och lagat mat tillsammans efter jobbet ibland.  Men han har inte fått träffa Kamillas son ännu, vilket han ser som ett viktigt tecken på om förhållandet är på allvar eller ej.

Ordet ”ihop” hänger och dinglar där långt uppe i det höga taket, bland knappt synliga dammtrådar och spindelväv som bara ett dammsugsrör kommer åt. Är vi ihop? Det är en minerad fråga. Den kan förstöra allt. Tabu.

Läs mer

Efter den hyperintressanta artikeln om att ragga på gymmet kom ett läsarmejl:

”En sak som jag upplevt på gymmet och som är helt stört, är muskelbyggaravdelningens catwalk. Har du sett hur de där snubbarna går förbi speglarna hela tiden? Inte bara vandrar, utan spänner varenda muskel, drar in magen och tittar PÅ SIG SJÄLVA med en nästan överdriven blick av åtrå. ”Jag vill ha dig – NU!” Jag fattar ingenting. Det är ju inte normalt att gå omkring och titta med pilska ögon på sig själv – om och om igen. Eller?”

… Jodå, jag har sett muskelbyggaravdelningens catwalk. Den förtjänar seriösa studier. Minst en avhandling, men rimligen ganska många. Psykologi, antropologi och idéhistoria – och nu när jag tänker på det, kemi! – är bara några i en lång rad forskningsdiscipliner som borde intressera sig för fenomenet mejlskrivaren så detaljerat observerat och återgett här ovan.

… Jodå, jag har sett muskelbyggaravdelningens catwalk.

Men fenomenet bekräftar förmodligen min tes att gymmet inte är något jättebra ställe att ta kontakt med människor på. Om folk är inåtvända och koncentrerade på gruppträningspassen, är de inåtvända, koncentrerade och mycket mer än så; de är avsiktligt och aktivt självupptagna, de som tränar med fria vikter på egen hand.

Läs mer

Mötesplatsen på gymmet

Andra delen i Mazilys serie om mötesplatser. Woo-hoo! Denna gång: är det gymmet som är den perfekta mötesplatsen?

Om vi tänker oss att gymmet är ett ställe där människor klär sig i små, åtsittande kläder och utför smidiga, kraftfulla rörelser medan deras kroppar blänker och feromonerna sprutar, så borde folk som går på gym hitta dejtmaterial hela tiden. De borde dejta så mycket att de inte hinner gå på gymmet. Så att, gymmet är nog inte ett sånt ställe.

Personligen har jag hängt på gym en hel del, och jag har aldrig blivit utfrågad på dejt där. Hallå liksom? Och jag har aldrig hört någon berätta att de träffades på gymmet, eller dejtat någon de fått kontakt med på gymmet. Enda undantaget är två bekanta, båda licensierade personliga tränare, gruppträningsinstruktörer och massörer (hon är därutöver kostrådgivare och särskilt utbildad i att leda löpträning, både på löpband och utomhus i  olika terrängtyper; han tävlar i någon form av muskelbyggnad och lägger mycket tid på att sätta ihop musik till sina uppvisningar, lite som konståkare gör). Men knappast kan deras träffning räknas som ”på gymmet”, snarare måste den falla i kategorin ”på jobbet”.

Läs mer

Också en form av kärlek: Karin & Scott

September 2012. Nyligen tillbakaflyttad till Sverige efter nästan 8 år i England. Känner mig vilsen i min nya hemstad Stockholm; hajar fortfarande till när jag hör folk prata svenska på stan, för att strax minnas att jag faktiskt bor i Sverige nu och de allra flesta här talar just svenska. Men själv har jag nog aldrig känt mig mindre svensk än jag gör just nu, och aldrig förr har jag känt mig så ensam.

För att få bukt med min ensamhet har jag gått med i en dejtingsida för kulturintresserade, och där hittar jag en amerikan. Någon att prata engelska med! Vi bestämmer oss snart för att gå på en dejt.

Läs mer

Jobbet - perfekta mötesplatsen?

Okej, första delen i Mazilys serie om mötesplatser – är det jobbet som är den perfekta mötesplatsen? Sjukt spännande!

Många människor vittnar om att de träffat sin respektive på jobbet. Att bli kär på jobbet är vanligt (så om det hänt dig kan du vara lugn – det är helt normalt). Det finns till och med ganska många som träffat sitt livs kärlek på jobbet. Eller, typ i alla fall: den de sedan skaffat barn med, gift sig med, och/eller dylikt.

Varför är det så? Är arbetsplatsen i sig själv någon sorts optimal mötesplats?

Eh … nej. Korrelation är inte detsamma som kausalitet i det här fallet heller. Tvärtom är arbetsplatsen en ganska dålig mötesplats. Enda anledningen till att många träffas på jobbet, är det enkla faktum att de flesta av oss ägnar större delen av vår tid på jobbet. Det är där vi är. Det är där vi träffar folk. Och på jobbet kan romantiska känslor och sexuella spänningar ligga och pyra under ytan i långa tider. Vi agerar inte på dem, eftersom vi vill vara professionella. Att flirta, för att inte tala om att direkt uppvakta eller öppet hångla, faller (nästan) aldrig inom ramen för vad som anses professionellt. Och för att vi fattar att det finns, eller kan uppstå, en massa jobbiga problem om vi går in i en kärleksrelation med en arbetskamrat.

Läs mer