Efter den hyperintressanta artikeln om att ragga på gymmet kom ett läsarmejl:

”En sak som jag upplevt på gymmet och som är helt stört, är muskelbyggaravdelningens catwalk. Har du sett hur de där snubbarna går förbi speglarna hela tiden? Inte bara vandrar, utan spänner varenda muskel, drar in magen och tittar PÅ SIG SJÄLVA med en nästan överdriven blick av åtrå. ”Jag vill ha dig – NU!” Jag fattar ingenting. Det är ju inte normalt att gå omkring och titta med pilska ögon på sig själv – om och om igen. Eller?”

… Jodå, jag har sett muskelbyggaravdelningens catwalk. Den förtjänar seriösa studier. Minst en avhandling, men rimligen ganska många. Psykologi, antropologi och idéhistoria – och nu när jag tänker på det, kemi! – är bara några i en lång rad forskningsdiscipliner som borde intressera sig för fenomenet mejlskrivaren så detaljerat observerat och återgett här ovan.

… Jodå, jag har sett muskelbyggaravdelningens catwalk.

Men fenomenet bekräftar förmodligen min tes att gymmet inte är något jättebra ställe att ta kontakt med människor på. Om folk är inåtvända och koncentrerade på gruppträningspassen, är de inåtvända, koncentrerade och mycket mer än så; de är avsiktligt och aktivt självupptagna, de som tränar med fria vikter på egen hand.

Visserligen var jag inne på den här paradoxen redan innan – att om man nu gymmar för att bli attraktivare och därmed mer gångbar när man raggar i andra sammanhang, varför inte redan på gymmet? – men nu vaknar en ny fråga.

Den som verkligen satsar tid, pengar och massor av energi på att närmast skulptera sin kropp, och går där på gymmet och är inåtvänd, ser sig i spegeln och skickar stärkande tankar till sig själv (”du är så jävla snygg alltså”), kommer samma person att vara mer utåtriktad, social och kontaktsökande på exempelvis stranden? Eller kommer hen mest att snegla ner på sin egen kropp? Möjligen jämförande granska andra kroppsskulptörer, muskel för muskel; biceps, check, delta, check, gluteus maximus, check, för att i sitt inre ranka sig själv högst? I så fall raggar de ju inte. Och de går inte att ragga upp heller.

Jag får nog aldrig veta. Själv är jag ingen kroppsskulptör, även om jag för all del besitter en smula narcissism som gör sig påmind emellanåt. Och jag är gammal och grå nog att veta att det yttre faktiskt bara är det yttre. Lätt för mig att säga som är stilig, jag vet. Men ändå.