September 2012. Nyligen tillbakaflyttad till Sverige efter nästan 8 år i England. Känner mig vilsen i min nya hemstad Stockholm; hajar fortfarande till när jag hör folk prata svenska på stan, för att strax minnas att jag faktiskt bor i Sverige nu och de allra flesta här talar just svenska. Men själv har jag nog aldrig känt mig mindre svensk än jag gör just nu, och aldrig förr har jag känt mig så ensam.

För att få bukt med min ensamhet har jag gått med i en dejtingsida för kulturintresserade, och där hittar jag en amerikan. Någon att prata engelska med! Vi bestämmer oss snart för att gå på en dejt.

Det är knappast kärlek vid första ögonkastet men konversationen flyter ändå på hyfsat bra, tills jag oavsiktligt råkar förolämpa Scott – som reser sig upp och går ut! Hans jacka ligger kvar på stolen, och jag undrar förvirrat vad det är som händer. Han sa väl att han inte röker? Varför har han då gått ut? Efter någon minut kommer han tillbaka. Jag ber om ursäkt för mitt övertramp, och det visar sig snart att jag lyckats skymfa honom på hans födelsedag! En Knob Creek Bourbon till den Kentucky-bördige amerikanen får duga som plåster på såren.

Det blir inga fler dejter, men efter ett tag springer vi på varandra under en lunchrast, och vi bestämmer oss för att luncha ihop. En lunchträff leder till en annan, och snart passerar inte en arbetsvecka utan att vi ses åtminstone ett par, tre gånger. Jag vantrivs på mitt nya jobb, jag känner mig vilsen bland svenskarna, och Stockholm är kallt, både bildligen och bokstavligen. Jag halkar omkring på isiga gator i det skandinaviska mörkret och undrar varför i helvete jag kom tillbaka till detta Mordor. Scott blir min livlina i mitt livs djupaste depression. Han är min engelskspråkiga oas i detta svenskvälde som just nur ter sig så främmande för mig, och när jag tror att det skulle vara omöjligt att bända upp mina smilband ens med en tång lyckas Scott få mig att gapskratta.

Varken Scott eller jag har hittat Kärleken, men det vi har känns nästan som något ännu finare.

Juni 2014. Jag har ett nytt, kreativt jobb jag trivs med, depressionen är ett minne blott, och det Stockholm som nu visar upp sin vackraste sommarskrud känns äntligen som mitt hem. Varken Scott eller jag har hittat Kärleken, men det vi har känns nästan som något ännu finare. Vi är fortfarande beroende av varandras sällskap, och vi älskar att snacka skit och skratta åt livet i allmänhet och våra kärleksliv (eller brist därpå) i synnerhet. Nyligen kom vi på idén att dela med oss av våra tankar i en podcast som vi döpt till Snuggling With The Enemy – vår alldeles egen Mazily lovechild. Den är flamsig, störtlöjlig, och alldeles jävla underbar. Lyssna själv på www.snuggling.se.