Bara vara vänner?

Friendzoned?

Friendzone – ett ord som blivit populärt de senaste åren. Det beskriver den position som en relation intar när den ena eller båda parterna konstaterat att något annat än vänskap dem emellan är otänkbart. Allt som oftast är det svåra just att det är den enas beslut medan den andre lider, olyckligt kär och längtandes efter något mer.

Det kan vara en riktigt, riktigt jobbig plats att befinna sig på, vilket säkert kan förklara varför ordet så ofta yttrats med ilska och besvikelse i rösten. Men egentligen behöver vänskapszonen ju inte vara ett smärtsamt ställe.

Om man inser att den andra parten inte är intresserad och man själv lyckas komma över den där längtan, kan man landa i något väldigt skönt – en riktig, god och djup vänskap.

Ganska nyligen har jag dock upptäckt ett något oväntat fenomen i mina egna vänskapsrelationer. Jag har nämligen insett att jag har en tendens att placera mig själv i den där vänskapszonen, långt innan motparten har haft en chans att ens överväga om jag hör hemma där eller inte.

Som den där killen jag träffade under en utekväll med gemensamma vänner. Jag slogs genast av hans minst sagt fördelaktiga utseende, stora leende och varma personlighet. Det var en sån där person, i vars sällskap alla mår lite bättre och blir lite gladare – en person som vem som helst skulle bli kär i. Så jag konstaterade genast (omedvetet) att han spelade i en högre division och inte på något sätt skulle kunna vara intresserad av mig, utom möjligtvis som just en vän.

Det är ju väldigt bekvämt att göra såhär. Man blir aldrig besviken eftersom man redan från början utgår ifrån att man inte har en chans. Det gör kanske också att man kan slappna av lite mer eftersom man inte påverkas lika starkt av pirr i magen och en vilja att imponera. Kraven sänks helt enkelt.

Men man ger heller aldrig sig själv en chans och det känns kanske inte helt bra när jag tänker efter. Hur ska en kille veta att det är värt att försöka övertyga mig om att det kan finnas något mer, om jag genast signalerar att vi bara är vänner? Och om han trots allt försökte, skulle jag ens uppfatta det? En person som försatt sig själv i vänskapszonen flirtar inte och förväntar sig heller inte att bli flirtad med.

Nej, jag måste nog vänja mig av med det där. Jag får anstränga mig för att se alla som potentiella flirtar till dess att de aktivt har placerat mig i sin friendzone. Det gör mig visserligen mer sårbar och ökar risken för ett krossat hjärta, men jag undrar om inte risken att missa kärleken för att man “bara är vänner” är mer skrämmande ändå.

Fem tips till dig i vänskapszonen:

  • Om du är intresserad men är osäker på den andres avsikter, fråga! Det du tolkar som ointresse kanske beror på att hen är blyg. Och även om det inte skulle vara fallet, är det alltid bättre att veta istället för att gå och undra.
  • Det är svårt att ta steget och fråga, men glöm inte att det kan vara (nästan ) lika svårt att vara den som får frågan. De flesta tycker illa om att såra andra människors känslor och det blir inte lättare när det är en nära väns hjärta man ska krossa.
  • Acceptera den andres känslor. Ingen av oss kan (eller ens bör) kontrollera hur vi känner, men vi kan välja hur vi agerar. Tjata inte och bli inte sur – det kommer aldrig få någon att bli mer intresserad av dig.
  • Ett avslag betyder inte att ni måste bryta kontakten helt. Om du känner att du klarar av att fortsätta umgås med personen kan er relation få en chans att utvecklas – till något mer eller helt enkelt till en riktigt bra vänskap. Om det å andra sidan gör för ont är det helt okej att säga att du behöver en paus. Ingen vinner på att du plågar dig själv.
  • Var en bra vän. Fortsätt att prata med, lyssna på och bry dig om personen utan några förväntningar om vart det ska leda. Kärlek är viktigt, men vad vore livet utan riktiga vänner?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*