Kärlek, faktiskt

Kärlek

Hey there, folksy-folks & arty-farts. Nu ska det handla om kärlek!

Här följer grunda reflektioner kring banala observationer ur vardagslivet.

Alltså mitt vardagsliv, inte något allmängiltigt vardagsliv som är detsamma för alla. Något sånt existerar inte, det är bara en retorisk fuling jag drar när jag skriver ”vardagslivet”. Men det är okej att göra så när man skriver för en så högt kvalificerad och kritiskt tänkande läsekrets som min. Min läsekrets fattar att jag bara fluffar och står i. Den tar inte mig på allvar. Den genomskådar mig. Jag tror att det bästa jag kan hoppas på att vara för min läsekrets, är ett guilty pleasure. Med det sagt, vill jag bara göra väldigt klart; jag tycker att det vore fantastiskt, sannerligen fantastiskt.

Hur som helst.

Om kärlek, ska det alltså handla. Inte dejta, ragga, flirta, sexchatta eller nånting sånt.

Härom dagen satte jag mig tungt med all min trötthet vid ett fönster på Öresundståget på Malmö C för att åka till Lund. Utanför fönstret på perrongen, alltså precis utanför, typ åtta centimeter bort, stod en kille och tittade in. Han mimade ord med munnen och gjorde vinkningar för att påkalla uppmärksamhet. Jag trodde först, på grund av hans vindögdhet, att han såg mig rätt i fejset. Men när han började göra hjärtan med händerna, peka på sin förlovningsring och göra luftpussar började jag misstänka (och även hoppas) att han kommunicerade med någon annan.

Läs mer

Mötesplatsen på gymmet

Andra delen i Mazilys serie om mötesplatser. Woo-hoo! Denna gång: är det gymmet som är den perfekta mötesplatsen?

Om vi tänker oss att gymmet är ett ställe där människor klär sig i små, åtsittande kläder och utför smidiga, kraftfulla rörelser medan deras kroppar blänker och feromonerna sprutar, så borde folk som går på gym hitta dejtmaterial hela tiden. De borde dejta så mycket att de inte hinner gå på gymmet. Så att, gymmet är nog inte ett sånt ställe.

Personligen har jag hängt på gym en hel del, och jag har aldrig blivit utfrågad på dejt där. Hallå liksom? Och jag har aldrig hört någon berätta att de träffades på gymmet, eller dejtat någon de fått kontakt med på gymmet. Enda undantaget är två bekanta, båda licensierade personliga tränare, gruppträningsinstruktörer och massörer (hon är därutöver kostrådgivare och särskilt utbildad i att leda löpträning, både på löpband och utomhus i  olika terrängtyper; han tävlar i någon form av muskelbyggnad och lägger mycket tid på att sätta ihop musik till sina uppvisningar, lite som konståkare gör). Men knappast kan deras träffning räknas som ”på gymmet”, snarare måste den falla i kategorin ”på jobbet”.

Läs mer

Också en form av kärlek: Karin & Scott

September 2012. Nyligen tillbakaflyttad till Sverige efter nästan 8 år i England. Känner mig vilsen i min nya hemstad Stockholm; hajar fortfarande till när jag hör folk prata svenska på stan, för att strax minnas att jag faktiskt bor i Sverige nu och de allra flesta här talar just svenska. Men själv har jag nog aldrig känt mig mindre svensk än jag gör just nu, och aldrig förr har jag känt mig så ensam.

För att få bukt med min ensamhet har jag gått med i en dejtingsida för kulturintresserade, och där hittar jag en amerikan. Någon att prata engelska med! Vi bestämmer oss snart för att gå på en dejt.

Läs mer

Jobbet - perfekta mötesplatsen?

Okej, första delen i Mazilys serie om mötesplatser – är det jobbet som är den perfekta mötesplatsen? Sjukt spännande!

Många människor vittnar om att de träffat sin respektive på jobbet. Att bli kär på jobbet är vanligt (så om det hänt dig kan du vara lugn – det är helt normalt). Det finns till och med ganska många som träffat sitt livs kärlek på jobbet. Eller, typ i alla fall: den de sedan skaffat barn med, gift sig med, och/eller dylikt.

Varför är det så? Är arbetsplatsen i sig själv någon sorts optimal mötesplats?

Eh … nej. Korrelation är inte detsamma som kausalitet i det här fallet heller. Tvärtom är arbetsplatsen en ganska dålig mötesplats. Enda anledningen till att många träffas på jobbet, är det enkla faktum att de flesta av oss ägnar större delen av vår tid på jobbet. Det är där vi är. Det är där vi träffar folk. Och på jobbet kan romantiska känslor och sexuella spänningar ligga och pyra under ytan i långa tider. Vi agerar inte på dem, eftersom vi vill vara professionella. Att flirta, för att inte tala om att direkt uppvakta eller öppet hångla, faller (nästan) aldrig inom ramen för vad som anses professionellt. Och för att vi fattar att det finns, eller kan uppstå, en massa jobbiga problem om vi går in i en kärleksrelation med en arbetskamrat.

Läs mer

Man som klipper sitt skägg

Yo hipsters! Ni unga (-ish) män som har anammat Charles Darwin möter Karl Marx möter velourpappa-looken vad gäller ansiktsfrisyr.

Och yo alla ni mestadels kvinnor och mindre grupp män som finner dessa yviga (men nogsamt ansade, närmaste polerade, naturligtvis) behåringar alldeles oändligt inbjudande, lockande, attraktiva – har ni månne tröttnat en aning på senare tid? Har skäggens gravitationskraft minskat, tycker ni?

Japp. Så är det. Och det beror på något som kallas ”negative frequency dependence”, fritt översatt: negativt frekvensberoende. Ett begrepp som är superduperintressant att känna till för alla som vill vara attraktiva på vilket område som helst – inte minst dejting. När det gäller just attraktionskraften hos skägg (och för den finns det klar vetenskaplig evidens) har en forskargrupp i Australien konstaterat att den varierar med förekomsten av skägg.

Läs mer

En mötesplats utomhus

Efter några veckors skrivande fram och tillbaka har det nu blivit dags för den första dejten. Hitta den perfekta mötesplatsen. Offline. I det våra föräldrar – åtminstone mina föräldrar – kallar verkligheten. Jag har suttit bakom skärmen. Gömt mig bakom min profil (som i ärlighetens namn kanske undanhåller några sidor av mig, även om de kanske inte är så farliga…). Kunnat ta tid på mig att svara. Varit eftertänksam och klok. Inte behövt respondera på instinkt utan i sakta mak har vi, min skrivpartner och jag, känt på varandra och lugnt lotsat oss fram mot ett möte.

Och nu till den svåra frågan – var är den perfekta mötesplatsen för vår dejt?

Läs mer

En nybliven singel som röker.

Jag är nybliven singel, eller ja det är två månader sedan nu. En månad sedan hon flyttade ut. Det var en märklig månad där vi bodde tillsammans som sambos. Men också som nyblivna singlar. Ingenting i vår relation var märkbart annorlunda under den månaden. Förutom möjligtvis de mer intima delarna av vår relation. I övrigt spenderade vi vår tid som vi gjorde när vi var i vår relation. Jag märkte i och för sig att hon mot slutet av månaden drog sig undan mer och mer. Antagligen gjorde jag också detsamma. Dagen hon flyttade ut bjöd jag bort mig själv på middag, drack mig berusad och hade anskaffat mig berusningsmedel så att jag skulle kunna fortsätta min korta odyssé när jag kom hem till den tomt ekande lägenheten.

En ny tid började för mig. Som nybliven singel. Det var första gången på över fyra år och två relationer som jag var ensam. Min förr förra relation löpte nämligen direkt in i en ny. Jag såg mig som en relationsmänniska. Hur skulle jag fungera i den här nya kontexten. Nu behövde jag börja anstränga mig igen. Träffa vänner, aktivera mig. Lära mig att leva med ensamheten. Att ingen kom hem på kvällen. Bara jag och mina egna tankar. Ingen att enkelt vädra åsikter, funderingar, känslor med.

Läs mer

Förhållandet i ett förhållandeHallå guys & dolls!

Läste ett blogginlägg och erfor den där märkliga kluvenheten; att medan jag läste förväntade jag mig att känna igen mig och le, men istället blev jag sur på att någon skriver något sånt och förväntar sig att jag ska känna igen mig och le.

Blogginlägget är skrivet av en kvinna, och hon vill förklara för andra kvinnor hur de ska bete sig när mannen de dejtar eller nyligen gått in i ett förhållande med, drar sig undan från dem.

Hon konstaterar till att börja med att de flesta kvinnor förmodligen upplevt ”paniken” det innebär att sagda man plötsligt messar mindre ofta, med flera exempel på falnande intresse och att förälskelsen har blåst över. De flesta kvinnor ska också ha reagerat med att kämpa för att blåsa liv i sagda intresse, bara för att se honom dra sig undan ännu mer.

Det är då det gäller. Hon måste göra det svåraste av allt. Hon måste göra precis just det som går som mest på tvärs med hennes instinkt. Hon måste give him space – ge honom utrymme. Det vill säga, fråga honom för allt i världen inte om allt är okej eller något annat gnälligt och krävande. Han kommer bara att säga att allt är bra (fast nonchigt), och dra sig undan ännu ett stycke.

Läs mer

More hippies, less hipsters...

”Hipsters must die” eller varför inte ”More hippies”. Foto av cmichel från Flickr.

Är du en hipster? Naturligtvis inte. Vem vill vara det? Kan inte minnas att det någonsin varit särskilt populärt att bli kallad eller kalla sig hipster, men sällan har hipstern stått lägre i kurs än just nu.

TV5 lanserade precis sitt nya program ”Söder om Folkungagatan” där de driver friskt med hipstern, eller egentligen alla som försöker skapa sig någon form av identitet och bor i Stockholms innerstad. Det är småkul, tämligen överdrivet och med viss igenkänningsfaktor. Mycket av det som serien driver med känns dock inte som typiska hipsterolater (sedan när var hipsters kända för att träna?), utan snarare en drift med den moderna stadsbons livsstil.

Fast kan inte undgå att undra varifrån detta förakt mot hipstern kommer från? Lars Berge skrev en träffande och insiktsfull krönika på temat i Svenska Dagbladet häromveckan: ”För så mycket har vi begripit att det enda som är mer hipsteraktigt än att rulla med ögonen åt andra hipsters, är att ängsligt undra om man kanske råkar vara en själv. Ingen normal människa vill bli kallad hipster. Oavsett var på den politiska skalan man befinner sig har begreppet blivit ett skällsord. Från höger: Din världsfrånvända flummare! Från vänstern: Jävla posör!”

Läs mer

Ensam man på väg

Det är så mycket ensamhet ibland. Telefonen är tyst. Mejlkorgen är tom. Ingen gillar mitt foto på Instagram. Jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen. Jag vill att någon, bara en enda person ska höra av sig till mig. Fråga om jag vill hänga med ut, ta en öl eller en promenad. Prata lite. Skratta åt tarvligheter. Fundera, tillsammans, kring allt och ingenting. Låta lite tid passera. Men inget händer. Ingen hör mina försök till telepatisk kommunikation. Jag ligger i soffan och hela kroppen bara önskar att någon ska hörsamma min tysta skrik efter någon. Den ovalda ensamheten slår så hårt mot mig ibland.

Jag reser mig ur soffan. Går fram till bokhyllan, letar efter något att läsa. En stunds förströelse. Att för ett par timmar fly in i en annan värld, låta den ta över. Leva mig in i bokens handling. Känna vad karaktärerna känner. Låtsas som att det är mina känslor. Vara med om samma saker som dem. Uppleva samma spänning, äventyr och utföra samma fantastiska bravader. Ofta brukar det fungera för mig. Att fly in i litteraturen. Men inte ikväll. Jag återvänder till soffan. Utan bok. Slår på tvn. Zappar slöt mellan kanalerna. Hittar inget av värde. Inget att vila ögonen på.

Läs mer