”Hipsters must die” eller varför inte ”More hippies”. Foto av cmichel från Flickr.
Är du en hipster? Naturligtvis inte. Vem vill vara det? Kan inte minnas att det någonsin varit särskilt populärt att bli kallad eller kalla sig hipster, men sällan har hipstern stått lägre i kurs än just nu.
TV5 lanserade precis sitt nya program ”Söder om Folkungagatan” där de driver friskt med hipstern, eller egentligen alla som försöker skapa sig någon form av identitet och bor i Stockholms innerstad. Det är småkul, tämligen överdrivet och med viss igenkänningsfaktor. Mycket av det som serien driver med känns dock inte som typiska hipsterolater (sedan när var hipsters kända för att träna?), utan snarare en drift med den moderna stadsbons livsstil.
Fast kan inte undgå att undra varifrån detta förakt mot hipstern kommer från? Lars Berge skrev en träffande och insiktsfull krönika på temat i Svenska Dagbladet häromveckan: ”För så mycket har vi begripit att det enda som är mer hipsteraktigt än att rulla med ögonen åt andra hipsters, är att ängsligt undra om man kanske råkar vara en själv. Ingen normal människa vill bli kallad hipster. Oavsett var på den politiska skalan man befinner sig har begreppet blivit ett skällsord. Från höger: Din världsfrånvända flummare! Från vänstern: Jävla posör!”
Uttrycket hipster uppstod ur 1940-talets jazzscen och beskrev en ofta vit medelklass som försökte leva som sina svarta jazzförebilder. Subkulturen fick ytterligare fäste efter andra världskriget när en växande ungdomsgeneration fick större friheter. Jack Kerouac beskrev 1940-talets hipsters som ”rising and roaming America, bumming and hitchhiking everywhere [as] characters of a special spirituality”. Beatscenen med Kerouac och Ginsberg, dess ideal och karaktärer har egentligen många likheter med dagens hipster. Det handlade om att skapa sig en identitet i samhället, vara öppen för ny inspiration, genuin (vad det nu är), avslappnad och rebellisk. I mångt och mycket bra egenskaper i mitt tycke. Men någonstans längs vägen gick det illa för hipstern.
Någonstans längs vägen gick det illa för hipstern.
Hipstern tog en blandning av 90-talets olika outsider-rörelser, som beat, hippie, punk och till och med grunge, mixade, ironiserade och gjorde det till sitt, skriver Christian Lorentzen i en hipsterkritisk artikel i Timeout 2009. De snor glatt element från homosexuella och svarta subkulturer till ett slags hippt collage i sin jakt på en unik stil. Under ironins fana får även attiraljer från bortglömda subgenrer som vaudeville, burlesque, cowboys, pirater och till och med vita underklassen (white trash) vara med på ett hörn. Hipsterism är framförallt de vitas område, men de kannibaliserar på andras etnicitet och stil, menar Lorentzen.
Hipstern eller dess uttryck har under de senaste decenniet använts flitigt av massmedia och marknadsförare för att sälja ett budskap eller produkter, för att förstärka dess ”coolness”. Hipstermyten kopplades samman med begreppet indie och kunde på ett smidigt sätt hjälpa till att sälja produkter som unika och meningsfulla, till skillnad från vanliga, kommersiella mainstreamprodukter. Men mytologin kring hipstern blev snart ett stigma. Marknadsforskarna Zeynep Arsel and Craig Thompson beskriver i en artikel hur även de som utåt sett skulle beskrivas som hipsters (i det här fallet DJ:s, indie designers och musikskribenter) inte vill kännas vid begreppet och har utvecklat olika metoder för att särskilja sig, intressant nog oftast genom att kasta skit på förgreningar inom den egna subkulturen: ”Jag är inte som de där indietalibanerna, utan har en mycket bredare musiksmak…”.
Inom genren så ryms det flera olika fördomsprofiler, såsom konstskolestudenten med för mycket tid, som vill jobba med något ”kreativt yrke”, den rika hipstern (eller kanske snarare den från ett välbärgat hem) som i brist på näsa för kultur kan kompensera med pengar och köper sig en färdig stil eller den lite ruffa hipstern från nedre medelklassen som sliter på ett fik, som möjligen kan ses som mest autentisk, men som också är mest socialt osäker och försöker hävda sin coolness lite extra. Sett i ett socioekonomiskt ljus så handlar hipsterbegreppet om individer ur en ung generation som försöker bygga sig en social status.
Mitt i all denna kritik och inringande av hipstern som grupp, så börjar jag undrar om den verkligen finns. Om ingen vill vara en, finns den då? Och är det inte högst mänskligt att vilja vara lite unik, få uppskattning, upptäcka nytt och umgås med likasinnade? Är det inte naturligt att jobba för social status? Lorentzen skriver att hipsterns autenticitet försvann i samband med att dess farlighet reducerats till att komma med snorkiga kommentarer om andras stil och jämför med hipsterförebilder som James Dean och Neal Cassady (som var inspiration till Dean Moriarty i On the Road) som var lite farligt edgy och levde på randen. Men är inte dagens arbetslöshet, bostadsbrist och psykiska ohälsa bland unga tillräckligt farligt? Kanske är det precis så som Lars Berge skriver: ”För det är ju så medelklassen brukar göra i tider av kris och armod. Den riktar sitt raseri mot en minoritet i stället för mot eliten. Och vad är ett mer tacksamt mål än en grupp som ingen anser sig tillhöra?”
Vi får ofta höra att Mazily bara är ”en samling av hipsters”. Stämmer det? Jag vet inte, men visst, vi har många unga medlemmar som bor i storstäder och som jobbar med något kreativt, men om de är hipsters eller inte är svårt att säga. Vår tanke var faktiskt inte att göra en hipstersajt, utan en dejtingsajt som inte var lika ”träffa-kärleken-i-ditt-liv-klyschig” som de etablerade sajterna, som var modern, mer pålitlig och där man kunde träffa alla möjliga, med den gemensamma nämnaren att alla gillade kultur i någon form – allt från teaterdamen på 55+ till ett technohead som just tagit körkort. Tro det eller ej, men vi välkomnar faktiskt även hipsters med öppna armar! Om de nu finns…
Tro det eller ej, men vi välkomnar faktiskt även hipsters med öppna armar! Om de nu finns…
PS. Vill du bli mer hipster? Här är en behändig och fördomsfull guide!