Kärlek kostar – vem tar notan?

Vem betalar på dejten?

Härliga internet gör att vi kan träffa någon som förstår våra små egenheter och delar våra obskyra intressen. Men man får jobba för det och det kan kosta. Det här med att dejta, kanske flera personer samtidigt, är relativt nytt på den svenska kärleksmarknaden. Och vem är det som ”ska” ta notan när dejten lider mot sitt slut?

Är det du, man? För att traditionen säger att du ”ska”? Är det du, kvinna, för att du vill vara inte vill stå i skuld? Är det du, fattiga student (som hoppas på att studentkortet ska skänka rabatt i baren)? Är det du, Florence Nightingale, som dejtar någon bara för att ge en barmhärtig chans? Eller måste du, arbetssökande/sjukskrivna, stanna hemma? För att slippa förödmjukelsen i att inte ha råd med en öl som kostar vad du kan äta för i två dagar?

En snabb rundfrågning bland mina vänner.

”Jag tycker att man ska betala var för sig. Jag vill inte känna att jag måste gå ut med någon igen för att jag är skyldig att bjuda tillbaka”, säger en.

”Jag bjuder gärna om det är jag som har tagit initiativet till dejten”, säger en annan. 

”Jag vill känna mig uppvaktad och bli bjuden om jag går på date!”, säger en tredje.

Det kan bli dyrt att gå på lokal med ett pärlband av dejter. En öl kostar nästan lika mycket som en lunch, säg 70 spänn. Om det är trevligt kan det bli två, 140 kr. Är det du som pröjsar när kvällen går mot sitt slut? Summa utan jordnötter: 280. Inte jättemycket på en kväll, men som sagt, dejtar man flera, eller om man ingen inkomst har, så…

Den som kommer först till baren vinner

I anglosaxiska länder är det kutym att betala för rundor. Oftast är det snubbarna som nästan tävlar om vem som kommer först till bardisken medan deras respektive flickvänner och fruar sitter och blir servade runda efter runda. Är du kvinna och går på date med en man i ett anglosaxiskt land kan du nästan räkna med att det är lugnt om du har glömt dina pengar hemma. Någon annan betalar för dig, och det (till synes) med nöje. Detta lärde vi, generation X och Y, oss när vi drog till Storbritannien, Irland och Australien efter gymnasiet. Vi kom hem med en lite skönare, generösare och mer avslappnad inställning till det där med pengar och socialt umgänge. Vi köpte öl laget runt. Men kunde bli bryskt påminda om att rundan inte kom tillbaka hemma i Sverige.

Det var en kulturkrock nog att komma hem till Arbetsförmedlingen, men svårt förvirrade blev vi när vi gick på date och det plötsligt blev skum stämning kring att reda ut vem som åt och drack vad vid dejtens slut.

Pengarna tog slut redan vid första glaset.

En av mina skotska väninnor, Jane, berättade om en pinsam date. Hon hade gått med på att gå ut med en snubbe som hon egentligen inte var intresserad av. Väl ute hade det visat sig att killen inte var så himla förmögen. Pengarna tog slut redan vid första glaset. Men istället för att låta min väninna Jane betala, gav han sig ut i havet av bargäster, letade upp bekanta ansikten som han kunde låna av, ”and all he came back with was a fiver”. En fem pundssedel räcker inte långt och Jane var klart förödmjukad. Jag fattade inte varför Jane inte bara tog notan och jag tyckte synd om killen. Men det är en annan grej i Storbritannien än här.

Dejta med dollargrin 

I USA finns en närmast rituell dejtingsed. Man dejtar och det kan vara med flera personer i taget. Killen hämtar tjejen med bil och tillsammans försvinner de iväg på bio och äter hamburgare. Sedan hånglar de i bilen vid en vacker utsiktsplats. Det är killen som har bil och slantar upp för hela aftonen. Vi matas med detta i filmer och serier men det är inte samma sak här hemma i Sviden.

Så. Här sitter vi och dejtar över nätet och anammar amerikansk dejtingkultur men undrar hur tusan man ska ha råd att vara den som betalar för kalaset.

Nyrika kyssar

I lördags satt jag med min sambo och vår ryske vän Sasja på en snofsig bar med utsikt över den vita natten i St. Petersburg. Vid grannbordet hade en kille beställt cocktails åt två tjejer, sin date och hennes väninna (förkläde?) och sig själv. Killen satt i soffhörnet, flippade på sin telefon. Rastlös försökte han då och då göra sig påmind hos sin date genom att pussa henne i nacken och stryka henne hela vägen över ryggen. Väninnorna bara pratade och pratade. Förtroligt och tillsynes om något mycket djupt. Samtidigt höll killen glasen fyllda allteftersom väninnorna smuttade upp sina drinkar mellan de många orden i samtalet som aldrig ville inkludera hela sällskapet.

Situationen var patetisk. Jag tyckte knappt synd om snubben trots att han själv borde ha räknat ut att det som väntade var max ett barmhärtighetsknull.

En väninna till mig höll på precis på samma sätt Londons ljuva klubbliv. Champagne och helrör flödade på klubbarna och hon betalade aldrig en pence för att bjuda tillbaka. ”Det är killarnas val, vill de bjuda mig så får de lov att göra det”, var hennes motto, innan hon gled in i en taxi, ensam, hem till sin egen säng.

Sasja, min ryske vän, är frustrerad. Han är kärlekskrank och öppen med att han förväntar sig att en tjej som tar emot hans drinkar är intresserad. Men njet.

Han kör en gammal Mazda av fel årgång

I Ryssland finns det bloggar om vad tjejer ska förvänta sig av en kille som är värd namnet. Sasja är 29 år, intresserad av kultur och tar gärna med sina dejter på opera eller teater. Det kommer han inte långt med. Han kör en gammal Mazda av fel årgång (ryssarna har stenkoll på bilar och årsmodeller). Att betala för hummer och champagne på restaurang räcker inte hans månadslön till. Just nu dejtar han en tjej som inte är som ”alla andra”. Hon är ingenjör och analytiker inom energisektorn, tjänar bra – och när de går ut betalar de notan varannan gång. Men. Hon kör en Audi som hon sparat ihop till själv. Det gör att Sasja har drabbats av mindervärdeskomplex vilket gör att det inte ser ljust ut för en framtida fortsättning. (Tjejen har dessutom slutat att höra av sig och är alltid trött eller bakis när Sasja ringer.)

När Sasja berättar känner jag, hurra, för att vi har kommit lite längre ifrån materiella statusprylar här i Sverige. Men stackars Sasja, hur ska han hitta kärleken?

Här hemma hade han vunnit massa fina poäng med sin vurm för musik och teater. Tyvärr står det i en av de ryska bloggarna att killen har klarat ett av flera tester om han väntar på en sen tjej. Så ofta missar Sasja första akten av operan för att dejten dyker upp en halvtimme för sent. Utan ursäkt och ånger (men detta är en annan historia).

När det är smart att betala

Vi värderar annorlunda i Sverige, men likväl nafsar den traditionella bilden av vem som ska bjuda på dejten. Hur jämställda vi än eftersträvar efter att vara. För jag minns när Björn bjöd ut Moa på bio. Vi gick visserligen i sjunde klass, men vid bioluckan betalar Björn blott för sig själv, berättar Moa efteråt. Något som har etsat sig fast som något snålt och töntigt i mitt elaka minne. (Sorry Björn.)

Traditionen att mannen ska ta notan bottnar i en stereotyp könsroll.

Traditionen att mannen ska ta notan bottnar i en stereotyp könsroll. Den förutsätter att mannen tjänar pengar och att kvinnan inte gör det. Men bjuder man ut någon får man förvänta sig att pröjsa, i mitt tycke gäller det män som kvinnor. Blir jag utbjuden på middag eller opera är jag beredd på att betala för åtminstone mig själv. Fast jag hoppas att den som har bjudit ut mig ska betala. För när jag bjuder ut någon vill jag få mitt hen att känna sig speciell och inte behöva tänka på pengar.

Jag känner tjejer som direkt tänder av på killar som inte betalar. Det kan vara kulturellt betingat, flera av mina väninnor har som sagt erfarenheter från andra håll där killen alltid betalar.

Men det finns tillfällen då det kan vara taktiskt att ta notan, även om du är principiellt emot. Skryter du om hur nöjd du är med att ha betalat av din skuld till CSN eller att du investerar i fastigheter i länder som kan blomstra på sikt, är det direkt en bra idé att erbjuda dig att betala. Tro mig, snack om pengar och sedan visa hur rädd man är om dem genom att vara njugg är en no-no. Att ta notan kan då neutralisera ett snålt intryck.

I korthet 

Var beredd på att landa notan om du tar initiativet till att bjuda ut någon. I synnerhet om du har valt ett dyrt ställe att gå på. Det ska vara kul att dejta, pengar ska inte stå i vägen för att kunna träffa någon. Ta en gratis promenad om det kniper. Att betala för sig är rimligt. Men kom ihåg att det är en het egenskap att vara generös. Finns det tvekan om vem som ska betala på dejten? Ta notan. I slutänden är det bara pengar.

8 thoughts on “Kärlek kostar – vem tar notan?

  1. Jag tycker det säger sig själv att man betalar var för sig när man inte känner någon så väl. Hade inte tagit det som en komplimang om en karl jag just lärt känna insisterade på att betala, tvärtom hade det fått motsatt effekt. Samma sak med folk som bjuder främmande kvinnor på drinkar. Var går gränsen för att köpa en människa i finrummet? Jag betalar för dig, och hoppas att detta kommer få dig att tänka gott om och vilja ligga med mig. Jag föredrar män med en modernare livssyn.

  2. Har inte läst hela artikeln. Men vem som ska betala beror väl på hur personernas ekonomi ser ut och vad man vill göra. Om jag går på dejt, på nått som jag vill göra som kostar en massa pengar och min dejt är fattigare än mig så brukar jag vilja betala för att det känns rätt. Om vi går på nått neutralt oavsett vad det kostar om jag och min dejt båda har jobb och pengar så kan vi dela eller så kan en betala och sen betalar den andre på nästa dejt, om det känns som att det blir en till dejt. Så rak kommunikation och prata om pengar är bra grejer! Det är ju bara att fråga och komma överens tillsammans. No biggy =)

  3. Kul och bra skrivet Katrarina,
    med exempel från olika länder och håll och sidor.
    Personligen vill jag som tjej bli bjuden på åtminstone första glaset, helst det andra och tredje också. Killen får gärna välja ställe.
    Jag jobbar i en galet mansdominerad branch sedan många år, jag tar min plats precis som mina manliga kollegor och har aldrig lidit av min position i minoritet. Vi gör ett likvärdigt arbete, vi tjänar exakt lika mycket pengar och jag är lika efterfrågad som de.
    Men – jag tycker om våra skillnader när det gäller uppvaktning. Jag vill inte gå ut med en kille som frågar mig var vi ska gå på dejt eller tveklöst drar upp kortet för att betala endast sitt glas vin. Det är så galet osexigt att man bara vill gå hem på en gång och jag uppfattar det som ett veligt beteende.
    Saknar go i många killar, saknar självförtroende och driv och romantik och risk. Det är så mycket surdeg och skägg och biodling att man liksom glömmer att det räcker med att hålla upp dörren för en tjej för att få tjugo gånger mer credd.
    Jag tycker inte att jag har en omodern livssyn för det.

  4. Jag bjuder gärna första gången, om det känns okey. Jag trugar däremot inte om hon inte vill bli bjuden – vet att inte alla trivs med det. En del upplever att bli bjuden är att sätta sig i skuld, vilket blir en olustig sits, så jag frågar nästan alltid om det är okey att jag bjuder. Och jag låter henne bjuda igen vid tillfälle, om hon har råd och lust. Förväntas det att jag ska bjuda konstant så är jag nog fel person för henne, däremot.

  5. Så länge männen generellt tjänar mer än kvinnor har jag inga problem med att låta mannen bjuda.

    Det händer att jag bjuder också, om han bjudit på det första glaset bjuder jag gärna på det andra.

    Men om han är snabb med att säga att han bara betalar för sitt glas, blir det sällan ett till.

    Jag tycker att snålhet är fruktansvärt avtändande.
    Om en man tar upp mobilen för att räkna ut hur notan ska delas blir det ingen mer dejt med den mannen.

  6. Jag tycker det är en fin gest om killen vill betala. Därmed inte sagt att jag som kvinna aldrig betalar för det gör jag. Och om jag är osäker på om jag vill något med killen så betalar jag alltid min egen nota.
    Men jag tycker om uppvaktning när man kommit dit när man vet att man klickar. Killar som sitter och gnäller om att det alltid är killarna som måste bjuda är grymt osexiga. Jag har varit med om det och då vet man att personen är snål och oromantisk och kommer att vara det i fortsättningen också.

  7. Jag brukar försöka få betala för mig själv när man träffas för första gången eller om man köper varsin ”runda”. Mest för att jag inte ska missta tacksamhet för intresse. Om jag är ute med någon jag vet att jag gillar så är det kul att känna sig uppvaktad…

  8. Jag skulle aldrig gå på en andra dejt med en kille som vill splitta på notan på första. Fyfan, så sjukt avtändande. Egentligen handlar det inte om dessa hundralappar, det är bara själva principen att killen inte ens FÖRSÖKER imponera på dig med att bjuda dig.
    Svenska killar är så sjukt snåla.. När jag jobbade i café tidigare och det kom par in, så betalade killen först för sin grej och tjejen för sin. Hände väldigt ofta att tjejen betalade alltihop också..

    Är du student och inte har råd eller whatever, så behöver ni inte gå till svindyra resturanger. Baka / laga mat hemma, gå på en promenad, gör något annat som inte kostar så mycket?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*