Otur, dåliga dejter eller bara ouppmärksamhet?

Mitt namn är Sofie och jag är gästbloggare på Mazily. Med en livslängd på 25 år har jag fortfarande inte haft så många dejter som jag träffat online, som jag kan skryta om i efterhand. Jag har, tror det eller ej, alltid och oftast träffat folk på riktigt och det har funkat för mig. Ja… tills det inte funkat längre av andra orsaker.

I det här inlägget kan ni läsa om mina lite skakiga erfarenheter av nätdejting och de lärdomar jag fått av att träffas online versus på riktigt.

Skiftande föremål i sökandet på evig kärlek

Jag funderar ibland på om det är bättre att träffa kärleken på nätet, typ som på Mazily. Då kan man ju se vilka intressen människor har och förstå sig på hur människor fungerar innan man kärar ner sig totalt och sen blir krossad i småbitar när tiden visade för en att det inte var menat för just mig att vara tillsammans med just honomNär sådant händer brukar pappa vara mitt stora stöd. Han brukar säga:

Kärleken är evig, det är bara föremålen som skiftar.

Pappa är klok han. Ett tag skiftade faktiskt mina föremål kraftigt. Det var när jag hade bestämt mig för att börja nätdejta. Det blev många konversationer med olika människor och med tiden blev det också en stel promenad i skogen med en lite för överspänd kille i gulrödrutiga byxor, en överromantisk middag med tända ljus som kändes som den längsta kvällen i mitt liv, en romantisk vitlökspuss på en busstation med en riktig blyger och en supergod glass vid namn Lakritsdaim med en kille vars namn jag inte minns (fel fokus Sofie…). Därefter gav jag upp.

Nej, nätdejting var inget för mig. Det kändes mest krystat och jobbigt. Ska jag träffa Han med stort H ska det vara på riktigt, inte någon chattkonversation som slutar i en konstig dejt som tar slut på pirret. Nej, det måste ske i verkliga livet. Man ju hör ju ofta om människor som träffas på helt underbara sätt i verkligheten! Typ folk som lyckats ragga upp snyggingen i bilen bredvid vid ett rödljus, folk som trasslar ihop sina hundkoppel med varandra och blir kära och någon som “bara råkade” tappa en lapp med sitt nummer på i knät på sötnosen på bussen. Det måste ju kunna hända mig med.

Lärdom: Döm inte folk för tidigt och lyssna på dina vänner!

Men i ärlighetens namn, trots att jag ändå lyckats träffa några killar “på riktigt” och flugit på små rosa moln, har det ändå slutat med halvmulet gråväder. Samtidigt börjar kompisar runt omkring mig gifta sig, skaffa hund och barn med sina kärlekar. I sommar gifte sig också en av mina bästa kompisar. Den lyckliga killen har hon hittat på nätet.

En annan kompis sa till mig en gång:

“…men Sofie, du kan ju inte bara ge upp. Varför provade du inte en dejt till med någon av de killar som du träffade på nätet? Du fattar väl att det är lika jobbigt för alla i början när man ses på en första dejt? Man måste ge människor en chans! Ibland till och med två eller tre chanser. Oftast dyker den riktiga personligheten upp på kanske andra eller tredje dejten. Och klickar ni ändå inte på det sättet kan det ju bli en vän.”

Nu är det ju så att jag faktiskt har hittat en kille idag. En kille som jag träffade utanför dejtingappar och internet – men som jag ändå höll kontakten med tack vare internet en lång period. En helt underbar kille som jag verkligen älskar.

Men jag kommer aldrig glömma min väns ord. Så rätt hon hade. I efterhand känner jag mig verkligen dum mot de där killarna som jag bokstavligen letade fel på. Hade jag gett dem en chans till och några fler dejter slår jag vad om att de alla hade en fin insida som förtjänar uppmärksamhet. Förhoppningsvis finns det klokare tjejer än mig som ser det.

Så STOR respekt till er som slänger er ut där och vågar! Fortsätt med det och gör inte mitt misstag och döm människor för tidigt. Bevisligen finns kärleken, både på nätet och i verkligheten. Ge därför människor en chans. Helst en till och en till med.

/Sofie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*