Jag är nybliven singel, eller ja det är två månader sedan nu. En månad sedan hon flyttade ut. Det var en märklig månad där vi bodde tillsammans som sambos. Men också som nyblivna singlar. Ingenting i vår relation var märkbart annorlunda under den månaden. Förutom möjligtvis de mer intima delarna av vår relation. I övrigt spenderade vi vår tid som vi gjorde när vi var i vår relation. Jag märkte i och för sig att hon mot slutet av månaden drog sig undan mer och mer. Antagligen gjorde jag också detsamma. Dagen hon flyttade ut bjöd jag bort mig själv på middag, drack mig berusad och hade anskaffat mig berusningsmedel så att jag skulle kunna fortsätta min korta odyssé när jag kom hem till den tomt ekande lägenheten.

En ny tid började för mig. Som nybliven singel. Det var första gången på över fyra år och två relationer som jag var ensam. Min förr förra relation löpte nämligen direkt in i en ny. Jag såg mig som en relationsmänniska. Hur skulle jag fungera i den här nya kontexten. Nu behövde jag börja anstränga mig igen. Träffa vänner, aktivera mig. Lära mig att leva med ensamheten. Att ingen kom hem på kvällen. Bara jag och mina egna tankar. Ingen att enkelt vädra åsikter, funderingar, känslor med.

Jag grät ibland (läs; i princip varje dag), när ensamheten blev för påtaglig. Satt och hulkade medan tankarna snurrade runt, runt, runt. Cirkelresonemang om vad som gått fel, vad jag borde gjort annorlunda. Saker jag sagt och inte sagt. Funderade på om hon träffade någon ny. Om vi skulle kunna få tillbaka det vi hade och bli tillsammans igen. Mitt vardagsrum ekade tomt då soffan vi hade tillsammans var hennes från början. Rökte för mycket i köksfönstret.

The loneliest moment in someone’s life is when they are watching their whole world fall apart, and all they can do is stare blankly.

Som Scott F. Fitzgerald uttryckte det i The Great Gatsby. Och det var så jag kände det, upplevde det, levde det. Mitt liv. Spillran av vårt liv. Med blicken framåt, tomt stirrande. Dock inte miserabel. Inte patetisk. Kanske inte helt stolt. Mest bara ledsen och pyttelite ensam.

Jag försökte bjuda till. Låta livet som nybliven singel föra mig ut på nya äventyr, men inledningsvis var det svårt. Men dagar adderas till dagar som blev veckor. Undan för undan märkte jag små skiftningar i mitt känsloliv. Jag började uppskatta ensamheten. Det skedde i takt med att jag började ta hänsyn till mig själv. Göra det jag själv uppskattade. Och göra det fullt ut. Laga mat vid elva på kvällen om det var det jag kände för. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av det. Min ensamtid, mitt ensamliv gjorde mig gott. Jag kände att jag utvecklades, inte på något livsomvälvande vis, utan snarare i små doser, adderade några nyanser. Det var inget halleluja-moment! Självklart inte. Men det var något.

Jag började bjuda hem vänner på middagar, kvällslånga trerätters middagar. Jag behövde sällskap. Vin, långkok, skratt, sparris, öl, anekdoter, sprit varvades med vardagsmiddagar – potatis- och purjolökssoppa och en slät kopp kaffe. Jag hade saknat att umgås med mina vänner. Märkte det tydligt. Vi gick på klubbar och dansade oss svettiga natten igenom. Orsakade seriösa förskjutningar i dygnsrytmen under helgerna. Vi gjorde andra saker också. Men framförallt gjorde jag ännu mer saker ensam; besökte Malmö konsthall, tog långa kvällspromenader, slutade röka, började jogga oftare, köpte en soffa. Inredde mitt hem så som jag tycker är fint.

Fast det är så klart ensamt ibland, den nyblivna singelns liv kan kännas öde. Om kvällarna när jag tittar på True Detective (jag vet att jag är tvåa på bollen), när jag äter, när jag ska sova. Många är de tillfällen då jag skulle önska att jag hade någon att dela dem med. Även om jag inte letar aktivt efter en ny relation så saknar jag någon att mysa i soffan med, att laga middag till, att promenera med. Att prata med om kvällarna när tankarna övergår i lätt ångest. Gå ut och ta en öl med. Dansa natten igenom med.

Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte uppskattade de blickar  jag får (även om de kanske är färre än jag inbillar mig) från främmande kvinnor, ögonblick av bekräftelse som bär mig upp under resten av dagen. Det värmer min frusna aprilhimmelssjäl. Får mig att mysa för mig själv – och det bästa med det är att jag kan göra det helt skamfritt. Inget dåligt samvete alls. För det finns inte längre någon att ha det gentemot. Jag kan kyssa vem jag vill, om hen vill naturligtvis, utan att behöva tänka nämnvärt på konsekvenserna. Bara för att det är mysigt att kyssas. Jag kan träffa vem jag vill, när jag vill. Jag kan gråtsjunga Björn Skifs ”Det blir alltid värre framåt natten” samtidigt som jag skrattar inombords.

Allt är möjligt. Världen är min att fånga…

är ju ett sätt att se på saken. Så jag testar en ny strategi. För en dryg månad sedan registrerade jag en konto här på Mazily. Syftet med det är antagligen uppenbart och det behöver jag väl knappast förtydliga. För dejtas, det ska det. Åtminstone hoppas jag det. Det är ju inte säkert att bara för att jag vill så vill någon annan. Fast jag är försiktigt optimistisk. Ser vårsolen (egentligen regn men det är en sämre bild) utanför fönstret. Stoppar in hörlurarna i öronen, slår på Joel Alme. Sätter punkt för den här texten. Lämnar kontoret och cyklar hem. Som relativt nybliven singel genom ett aprilmulet Malmö.