Hey there, folksy-folks & arty-farts. Nu ska det handla om kärlek!

Här följer grunda reflektioner kring banala observationer ur vardagslivet.

Alltså mitt vardagsliv, inte något allmängiltigt vardagsliv som är detsamma för alla. Något sånt existerar inte, det är bara en retorisk fuling jag drar när jag skriver ”vardagslivet”. Men det är okej att göra så när man skriver för en så högt kvalificerad och kritiskt tänkande läsekrets som min. Min läsekrets fattar att jag bara fluffar och står i. Den tar inte mig på allvar. Den genomskådar mig. Jag tror att det bästa jag kan hoppas på att vara för min läsekrets, är ett guilty pleasure. Med det sagt, vill jag bara göra väldigt klart; jag tycker att det vore fantastiskt, sannerligen fantastiskt.

Hur som helst.

Om kärlek, ska det alltså handla. Inte dejta, ragga, flirta, sexchatta eller nånting sånt.

Härom dagen satte jag mig tungt med all min trötthet vid ett fönster på Öresundståget på Malmö C för att åka till Lund. Utanför fönstret på perrongen, alltså precis utanför, typ åtta centimeter bort, stod en kille och tittade in. Han mimade ord med munnen och gjorde vinkningar för att påkalla uppmärksamhet. Jag trodde först, på grund av hans vindögdhet, att han såg mig rätt i fejset. Men när han började göra hjärtan med händerna, peka på sin förlovningsring och göra luftpussar började jag misstänka (och även hoppas) att han kommunicerade med någon annan.

Mycket riktigt – jag vände mig om, och på andra sidan gången satt en kvinna i samma ålder som mannen utanför fönstret. Hon log förtjust och gjorde hjärta med händerna hon också, och pussade på sin ring. Killen utanför övergick nu till att växelvis peka på sin klocka och göra en telefonlur med handen som han höll mot örat och munnen. Kvinnan nickade ivrigt och gjorde luftpussar. Jag själv, en lite äldre man med mycket rondör och keps, och en lite yngre kille med tonade muskler och perfekt frisyr som hade allt detta framför näsan, log och tittade lite på varandra. Ingen av turturduvorna ägnade någon av oss andra så mycket som en blick; de hade bara ögon för varandra, och var uppenbarligen inte ett dugg blyga för att utbyta ömhetsbetygelser inför andra.

Sedan, på centralen i Lund, var det en man som åkte i rulltrappan med sin dotter. Dottern var i femårsåldern. Han höll i henne medan hon fick sitta på det där rullande armstödet. Hon tyckte att det var väldigt spännande och kul. När de kom upp ville hon åka igen. Pappan gick med på det, så de gick ner för trappan och åkte upp igen. Såklart: flickan ville åka igen, men då tog pappan henne om livet och hissade upp henne i luften så hon skrek av hänförelse och sa att ”nej du, nu ska vi hem!” och trumpetade henne på kinden så hon höll på att skratta ihjäl sig.

Medan jag promenerade hem från stationen (vilket går fort, jag bor nära i en mycket trevlig crib, centralt, penthouse, havsutsikt(sic!)) gjorde jag banala reflektioner kring det faktum att jag hade bevittnat en massa kärlek. I det första fallet var det romantisk kärlek jag såg, och i det andra kärleken mellan föräldern och barnet. Jag har erfarenhet av båda och vet hur banala dessa känslor är – banala därför att de är så galet generiska, så självklara, så naturliga, så … allmängodsliga. Alla blir förälskade någon gång, alla känner pulsen slå, kinderna bränna, håret resa sig, munnen torka, orden fastna, fötterna bli till bly – allt det där helt vanliga varenda kotte känner varenda gång de får syn på föremålet för sin förälskelse. Och alla är övertygade om det fullkomligt unika i just sin kärlek till just den personen, om att just deras kärlek är magisk, kosmisk, utomvärldslig och allt möjligt sånt.

Hallå, det är den inte. All kärlek är i stort sett likadan. Om du inte hade dina varma minnen av din första ungdomskärlek, hade du haft andra varma minnen av en annan första ungdomskärlek.

Komikern och musikern Tim Minchin sammanfattar det med brutal finkänslighet i söta låten If I Didn’t Have You, där han sjunger till sin älskade sedan många år att om hon inte fanns där för honom och kunde dela hans liv, skratta, gråta och allt det där, ja … då skulle någon annan finnas där i stället.

Att kärlek är banal gör den inte mindre värdefull. Den är ju kosmisk – för den som känner den.

Så när jag gick där på väg hem (vid det laget var jag i stort sett framme vid porten (som är låst dygnet runt)) funderade jag på hur allt skulle se ut om jag ägnade någon dag eller så åt att betrakta världen och myllret av vardagshändelser jag bevittnar hela tiden som i ett rosa skimmer. Om jag tänkte mig att mycket av det jag ser folk göra faktiskt är kärlekshandlingar.  Hur skulle då alltihop te sig?

Föreställ dig:

• Ett par i pensionsåldern går bredvid varandra över torget. De kommer fram till övergångsstället och mannen ställer sig någon decimeter närmare gatan än hon, han gör en åtbörd med armen som för att skydda henne, han kontrollerar trafiken, och i den redan påbörjade armrörelsen söker han hennes hand och hon tar den, och sedan går de över tillsammans och hon lägger sin fria hand på hans överarm.
• En tonårskille vid busshållplatsen håller sin mobil i handen. Den surrar till och han kontrollerar den omedelbart. Han försöker att dämpa sitt leende och skriver någonting, kort och snabbt, 40 tecken max, och skickar iväg det. Sedan står han och småler för sig själv och har puls och håller mobilen i handen. Sedan surrar den till, han kontrollerar den direkt …  och sådär håller han på, han slutar inte för att bussen kommer, han går ombord och sätter sig ner utan att tappa fokuset han har på mobilen.
• En man lägger en tjuga i pappmuggen som en tiggande man sträcker fram, ser honom i ögonen och tar hans hand.
• En man på Ica skyndar mot kassorna men stannar till vid en hink där det står tulpaner i olika färger. En tanke far genom hans huvud, hans blick skiftar karaktär, och så tar han en bukett tulpaner ur hinken och skyndar vidare.
• I kön till kassan, står ett par i 35-årsåldern. Han kommer på att de har glömt ta deo. Hon raskar iväg för att hämta. När hon kommer tillbaka har hon en extra grej med sig. Han: vad är det? Hon: det är fotsalt till fotbad. Han: vad ska vi ha det till? Hon: du ska få ett fotbad av mig. Han: Åh! Hon: och fotmassage. Och insmörjning. Han: [ser på henne, ler, kommer inte på något att säga]. Hon: mmm, tänkte väl det.
• I postluckan står två kvinnor i 20-årsåldern. De är väninnor. Studenter, långt hemifrån. Den ena ska skicka ett paket, tydligen till sina föräldrar. Paketet är adresserat och klart. När det blir hennes tur ber hon ändå att få låna en penna. Hon får det, och ritar ett stort hjärta på kartongen innan hon lämnar den ifrån sig.
• På den lilla gräsplätten på torget: en ung kille matar sin labrador med en piggelin.

Och dylikt, överallt, hela tiden.

Visa kärlek – kommentera. Vad har du bevittnat som är värt att skriva upp på pluskontot?