Hej igen kära läsare.

Lite ironiskt är det allt, att när jag hörde av mig till redaktören för denna blogg efter ett års tystnad från min sida, så blev jag direkt välkomnad och fick förslaget att skriva något om fenomenet att män drar sig undan (underförstått: från vad som ser ut att vara en potentiellt spirande kärleksrelation), eftersom kvinnor ställer många frågor om detta i olika sammanhang.

Till att börja med bör vi fråga oss om det verkligen föreligger någon de facto skillnad mellan män och kvinnor i det här avseendet. Det finns många föreställningar om skillnader mellan män och kvinnor (Mars och Venus, bla-bla), men det visar sig ständigt att variationen är minst lika stor – ofta större – inom respektive grupp som mellan dem. Det vill säga att det finns kvinnor som beter sig manligare än många män, i en given situation. Och omvänt.

Mars och Venus, bla-bla

Själv tenderar jag exempelvis att vädra tankar och känslor utan att för den skull efterfråga lösningar. Det är ett beteende som annars anses typiskt kvinnligt. Detta mitt beteende ger också rikliga tillfällen att erfara att kvinnor spontant (och med stigande frustration) föreslår konkreta lösningar som jag aldrig efterfrågade; ett beteende som ofta tillskrivs män.

Med det vill jag ha sagt att kvinnor, helt säkert, jag lovar, kan dra sig undan precis lika mycket som män traditionellt anses göra. Kanske, rentav troligen, av ungefär samma anledningar.

Vilka är då anledningarna? Jag har listat de fyra viktigaste nedan. Men först en fråga till dig, kära läsare, i synnerhet om du är en kvinna som söker man och som frågar dig varför han drar sig undan: varför vill du veta? Är du bara allmänt nyfiken? Har du observerat fenomenet, och nu finner du orsaken intressant på ett vetenskapligt plan? Eller har du en liten röst i bakhuvudet som säger dig att om du bara visste varför han drar sig undan så skulle du förekomma honom genom att aldrig göra vad-det-nu-är som triggar hans flyktreflex?

Om det nu är en flyktreflex. Och om det är det – begrunda vad alternativet till flykt oftast är. Just det: att slåss.

Men okej:

1) Det är inte du, det är han.
Du är jätte-jättefin, och om han bara hade träffat dig i en annan fas av livet, då han inte var så deprimerad eller skadeskjuten eller av något annat skäl upptagen med att foga ihop sig själv och bli stark igen, tillräckligt stark för att utforska en relation med dig, för du är verkligen jätte-jättefin, så skulle han helt klart utforska en relation med dig, men nu – och det är verkligen, verkligen väldigt frustrerande och sorgligt, det känner han verkligen – går det inte, för han måste först foga ihop sig själv innan det kan bli aktuellt att bli seriös med någon som du, och det är verkligen synd tycker han, men han är ändå ansvarstagande nog att säga till dig att ni måste gå skilda vägar innan du hunnit bli alltför fäst vid honom, eller okej – kanske inte precis säga det till dig, men ändå kommunicera budskapet tydligt genom att sluta svara på tilltal.

Om han inte svarar på tilltal, så sluta tala

Ställ dig frågan: vad tycker du om sånt? Om du svarar ärligt på frågan om vad du tycker om sånt, hur påverkar detta ärliga svar ditt fortsatta intresse för denne herre?

2) Det är inte han, det är du.
Nu när han har träffat dig några gånger och lärt känna dig lite grann, och för all del troligen fått erfara på ett eller annat sätt, genom någon sorts signal eller besked eller handling, att du är intresserad av honom ”på det sättet”, det vill säga mer än bara som ”vän”, så kommer det liksom till kritan – han inser då, om än långsamt och endast inom sig själv, i sina känslor (som han möjligen har så kallad dålig kontakt med) att han inte är intresserad av dig på motsvarande sätt, vilket inte nödvändigtvis har någon konkret orsak (som att du skulle ha sagt något, gjort något eller omvänt) utan kanske mest är en känsla, eller frånvaron av en känsla, men som kan ha konkreta orsaker, som att det var något du sade, gjorde eller inte gjorde som släckte hans intresse för dig.

Oavsett vilket bör du ta ställning till om du ska gräva i det eller om det är bättre att bara ge fan.

3) Han testar dig.
Enligt gängse könsstereotyper (och jag förnekar inte att stereotyper har likheter med verkligheten, självklart har de det, det är därför de uppnått stereotypstatus) så drar sig mannen undan från kvinnan (inte det omvända) för att han vill se om hon kommer att klänga sig fast på honom, försöka snärja honom, ställa ohemula krav på honom, utpressa honom, nästla sig in mellan honom och hans boys, eller på något annat sätt hindra honom från det han, i egenskap av man, vill mest av allt i hela universum; att så kallat ha sin frihet. Enligt samma stereotyper tenderar kvinnor att gå bet på detta test, eftersom kvinnor inget hellre vill än att beröva mannen hans frihet; det är hennes nedärvda reflex, det sitter i generna, i ryggmärgen, i själva det kvinnliga detet att frihetsberöva Honom. Kan du motstå impulsen? Klarar du att så kallat ge honom utrymme?

Tips på fråga att ställa sig själv: är jag människa med förmåga att kommunicera, eller labbråtta?

4) Han vill inte träffa dig mer.
Han vill att du ska sluta höra av dig. Han drar sig undan. Helt enkelt.

Mitt tips, avslutningsvis, skulle bli att gå till dig själv och försök tänka att även om du är så att säga medskyldig till att det inte funkade, att det inte blev något, så har du inte gjort något fel. Om du har varit ärlig och oförställd i mötena med föremålet, så finns det inget du borde ha gjort annorlunda. Är det frustrerande att han bara blir tyst? Önskar du att han vore rak och ärlig och bara sade till dig hur det är, så du slapp undra så förbannat, och mest av allt, slapp klandra dig själv? Såklart. Kanske är han en skitstövel, eller så är han skraj. I längden kvittar det. Oavsett hans motiv, drivkrafter och demoner så är faktum att du inte kan ändra på situationen, än mindre honom, genom att modifiera ditt beteende. Prova att låta det vara. Om han inte svarar på tilltal, så sluta tala. Om han kommer tillbaka, står det dig fritt att agera som du känner för.