En oerfaren dejtares funderingar

Ett hjärta i neon och kanske en dejtare i mörkret?

I mitt förflutna var dejting en företeelse där man dansade tre danser, kysstes och sedan blev ihop. Nästa steg var förlovning. Som tonårstjej var förlovningen någonting väldigt viktigt och den skulle infinna sig senast ett år efter den där första kyssen.

Nu när jag åter får chansen att testa dejting blir jag nyfiken på hur det funkar idag. Finns det några universella dejtingkoder som man bör känna till?

Jag misstänker att det är aningen mer sofistikerat nu och kanske lite mindre fokuserat på förlovning… Min bild av dejting kommer främst från amerikanska filmer. Efter lite googlande, hittade jag en artikel om dejting (och som inte var länkad till en dejtingsida). I denna artikel kan man bland annat läsa att 15% av de som är äldre än 65 hellre vill ha ett öppet förhållande och vara särbos och att så många som hälften av alla 50-79 åringar är singlar. (En något skrämmande tanke med tanke på att det finns undersökningar som påvisar att man lever längre i ett parförhållande.) Medan många äldre uppger att de dejtar för sin egen skull och på sina egna villkor, är det däremot inte ovanligt att 18-25 åringar dejtar bara för att andra gör det. Det gjorde jag också som 14-åring, ”var ihop” bara för att andra var det. Så här i efterhand kan jag erkänna att jag inte ens var kär i killen, men han fick mig att skratta. Innan det var dags för förlovning gick vi skilda vägar.

Som romantiker går fantasin igång på mig

Nu ska det bli oerhört spännande att se vilka män jag kommer att dejta (om jag nu får förmånen att träffa någon som vill dejta en, vill säga…). Inte bara spännande, utan även berikande att lära känna en annan människa; upptäcka den andres innersta tankar, värderingar och vad han är för en person. Kort sagt att se hela människan. Därtill finns det ju en uppsjö av filmer som beskriver vad man kan göra på en dejt och bara det är en upplevelse i sig. Som romantiker går fantasin igång på mig. Det spelar egentligen inte så stor roll vad man gör, bara känslan av något extra infinner sig. Jag tror det gäller alla, att det uppskattas när det märks att personen som organiserat det hela ansträngt sig för att göra dejten exklusivt för den andre.

Men så infinner sig frågan om det finns en skiljelinje mellan första och andra dejten? Är den första mer neutral och den andra mer exklusiv och personinriktad? Jag skulle tro att det gäller för en s.k. blinddate, men här på Mazily har ju de flesta redan haft en pågående konversation under en tid. Denna inledande ordväxling är ju ett ypperlig tillfälle att pejla in vad den andre skulle uppskatta ifråga om dejter.

Den andra frågan som infinner sig är, när ska man dejta? Ska man vänta med att dejta tills man redan är involverad känslomässigt i den andra personen genom chatt och meddelanden eller är det ett första grundläggande sållningsknep av intressenter, för att sedan gå direkt till dejt?

Är det ok att dejta flera samtidigt?

Och hur är det med dejtingmoralen? Är det ok att dejta flera samtidigt (också det som ett sållningsverktyg) eller gäller monogami även inom dejtingkulturen? För mig personligen som har ett förflutet av monogama förhållanden (ni vet det där att man dansade tre danser, kysstes och var ihop) skulle det kännas konstigt att dejta flera personer samtidigt – och lika konstigt skulle det kännas ifall mannen gjorde det. Lite som att bli förd bakom ljuset och mer öppet värderas. Med ett monogamt dejtingförfarande är konkurrensen mer subtil och utsållningen inte lika tydlig. Dejtas flera samtidigt känns det lite som småskolans gympalektioner där två elever omväxlande valde lagkamrater. Den som blev vald sist hade alltid klumpen i halsen.

Det leder onekligen till ytterligare en fråga jag har om dejting; hur gör man ifall man märker att det inte klickar med den andre? Personligen anser jag att ärlighet varar längst, men för den skull ska man inte såra. Men hur gör man om man gillar den andre som person, fast känslorna är mer som för en kompis? Hur vanligt är det att man kan behålla vänskapen och låta det hela vara platoniskt? Kanske är det just där som 15% av 65-åringarna hamnar – de låter det bli ett öppet förhållande, för att även om det inte klickade vill de inte bli helt bli ensamma, eller…?

Bara tanken på dejting skapar en massa tankar… Bäst är nog att bara kasta sig ut där och låta det falla på plats, att vara i nuet. Kanske är dejting lika skiftande som det finns antalet singlar?

En kommentar om “En oerfaren dejtares funderingar

  1. Hej Mikaela! Gillade din artikel. Hur har det gått med dejtandet? Jag tror som slutpläderingen i din artikel att det bbara e att kasta sig ut där och våga o se vad som händer! Tyvärr verkar många vara så blyga o inte våga ta kontakt. En del som kollar otaliga gånger på min profil…liksom varför inte skicka ett meddelande? Jag ser ju dem. Många e kräsna…o jag också givetvis efter 17 år lång relation puh!
    Men än har jag inte kommit ut på min första dejt. Det e dryyyygt! Så…hur går det för dig?

Lämna ett svar till Sofi Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*