Det är så mycket ensamhet ibland. Telefonen är tyst. Mejlkorgen är tom. Ingen gillar mitt foto på Instagram. Jag känner mig som den ensammaste människan i hela världen. Jag vill att någon, bara en enda person ska höra av sig till mig. Fråga om jag vill hänga med ut, ta en öl eller en promenad. Prata lite. Skratta åt tarvligheter. Fundera, tillsammans, kring allt och ingenting. Låta lite tid passera. Men inget händer. Ingen hör mina försök till telepatisk kommunikation. Jag ligger i soffan och hela kroppen bara önskar att någon ska hörsamma min tysta skrik efter någon. Den ovalda ensamheten slår så hårt mot mig ibland.

Jag reser mig ur soffan. Går fram till bokhyllan, letar efter något att läsa. En stunds förströelse. Att för ett par timmar fly in i en annan värld, låta den ta över. Leva mig in i bokens handling. Känna vad karaktärerna känner. Låtsas som att det är mina känslor. Vara med om samma saker som dem. Uppleva samma spänning, äventyr och utföra samma fantastiska bravader. Ofta brukar det fungera för mig. Att fly in i litteraturen. Men inte ikväll. Jag återvänder till soffan. Utan bok. Slår på tvn. Zappar slöt mellan kanalerna. Hittar inget av värde. Inget att vila ögonen på.

FAN OCKSÅ – JÄVLA ENSAMHET!!!

Frustrerad, med tårar i ögonen börjar jag fundera på vad jag kan göra åt min situation. Naturligtvis skulle jag kunna höra av mig till någon. Men ibland, ikväll, bara så där någon gång, vore det så härligt om någon hörde av sig till mig. Så att jag kände mig lite uppskattad. Att det är liksom ömsesidigt på något vis. Och det är det kanske, det bara känns inte så just här och nu. Det är lätt att jag blir orättvis när jag känner mig ensam. För jag är uppskattad – bara inte just ikväll. Men just ikväll känns det som att ingen förstår mig, hör mig, ser mig. När jag behöver det som mest. Men hur ska de kunna veta vad jag känner utan att jag berättar det för dem, mina vänner. Jag kommer på mig själv med att lasta över en del av ansvaret på dem, att det borde de ju förstå. Men det är inte så enkelt. Jag tänker att jag måste bli bättre på att berätta vad jag gillar. Att jag ogillar den ensamhet som jag ibland hamnar i. Den ofrivilliga ensamheten. Den är den värsta.

Jag funderar vidare, tänker att jag måste bli bättre på att hantera ensamhet. Att lära mig att leva i den, se den som självvald istället för att jag ska hamna i resonemang där jag är bortvald till förmån för någon annan, någon bättre. Att i ensamheten hitta kraft och att lära mig att göra saker själv. De senaste fyra åren har jag levt i två olika samborelationer, de överlappade så det var länge sedan jag bodde ensam. Innan de två relationerna bodde jag med en vän. När jag tänker efter inser jag att jag inte bott ensam sedan 2005, då jag flyttade hemifrån för första gången. Det är ganska länge sedan. Och då bodde jag bara ett år i ett ensamhushåll.

Så under mina dryga 30 år i livet har jag bott ett år ensam. Inte så konstigt att jag då upplever min ensamhet som något betungande. Att jag har svårt att finna ro i den. För det måste ju gå att lära sig att leva med den. Vissa människor väljer ju ensamheten frivilligt, så någon lockelse måste det finnas i den. Jag bestämmer mig för att lära mig leva i den. Jag vet att det kommer bli svårt. Kanske är det en överväldigande uppgift. Antagligen kommer det bakslag, allt annat vore orimligt. Det förstår jag. Men för nu vill jag försöka slå undan mina olustkänslor. Vända dem till något positivt.

Jag återvänder till bokhyllan, med lite mer hoppfullhet. Stärkt rygg. Väljer en bok som jag länge velat läsa. Lägger den på soffbordet. Går ut i köket, häller upp ett glas vin – trots att det bara är tisdag – unnar mig. Återvänder till soffan. Öppnar boken och börjar läsa. Tiden går snabbare nu, inte sådär segt som den brukar kunna göra när jag hamnar i ensamhetstankar. Jag låter det vara så ikväll. Enkelt. En bok. Ett glas vin. Ensamhet, fast självvald ensamhet. Det känns skönt. Och det verkar fungera. Ikväll tycks jag ha lurat mig själv att uppskatta lugnet. Hur stillsamhet ändå är väldigt behagligt. En stund för rekreation. Att hämta ny kraft.

Stärkt av mina insikter smsar jag en vän, frågar om vi ska ta en AW på fredag. Hen svarar ja, jag planerar in. Ser fram emot. Det gör det ännu enklare att ta det lugnt just ikväll. Jag inser att det inte gör mig mindre älskad, det faktum att ingen har hört av sig till mig ikväll. Det är trots allt bara ännu en vardagskväll i raden av vardagskvällar i den räcka av tid som är livet. Samtidigt så inser jag att jag ändå är ganska priviligerad, att jag har vänner som jag kan höra av mig till och jag har egentligen inte särskilt svårt att hitta nya vänner heller. Jag tänker en stund på de som inte upplever att de har någon att dela saker med. En stilla tår trillar lätt längs min kind och jag känner att livet är orättvist ibland. Att jag kunde trösta alla som upplevde ensamhet just i denna stund – inser att det är en naiv tanke – men jag önskar bara att alla fick känna sig uppskattade.

Ensamhet är bara av godo när den upplevs som självvald.

Jag lägger undan boken, slår upp dataskärmen och skriver ett långt mejl till en vän som jag inte har pratat mycket med sedan jag flyttade från min hemstad för drygt fem år sedan. Skriver att jag saknar hen men alltid kommer bära med mig våra gemensamma minnen. Att de stärker mig när jag tänker på dem. Jag skriver också att nästa gång jag kommer hem ska jag höra av mig så att vi kan dricka vin. Jag skickar det.

Jag återvänder till boken, läser, tar en klunk av vinet. Låter mig fångas av boken. Ensamheten förblir intakt, men med den skillnad att jag nu känner att jag kontrollerar den. I alla fall för resten av kvällen.