Det är dags nu. Vi har varit på några dejter redan. Först en fika, som gick över förväntan, sen en promenad längs med havet och middag på tapasrestaurang. Nu har han bjudit hem mig till sig. Vi ska laga lite mat och se den där filmen han pratade om senast vi sågs. Jag har rakat benen och tagit på mig lagom snygga underkläder. Man vill ju inte framstå som desperat.

Jag har rakat benen och tagit på mig lagom snygga underkläder.

Jag kommer fram lite tidigare än jag hade tänkt. Funderar på om jag ska ta ett varv runt kvarteret innan jag ringer på, men inser att det inte är min stil. Hittar porten och letar reda på hans efternamn – ganska ovanligt, tack och lov. Efter några sekunders väntan hörs det där surrandet följt av ett klick. Jag rycker lite i handtaget och lyckas få upp dörren. Tredje våningen, ingen hiss. Testar dörrklockan, men knackar också för säkerhets skull. Man vet ju aldrig.

Båda är nervösa. Jag för att jag är på bortaplan, allt är nytt och obekant. Ingen trygghet att hämta utom hos honom. Han för att detta är första gången jag ser hans lägenhet. Ens hem visar ju en annan sida av personen som bor där. Vad hänger på väggarna? Vilka möbler finns det? Ordning och reda eller mysigt inbott? Jag ser till min lättnad att jag nog skulle kunna bo här. Faktiskt ska jag passa på att fråga var han har köpt den där soffan – jag har varit på jakt efter just en sådan. Men inte än, nu ska vi laga mat.

Han har tänkt igenom kvällen. Receptet är memorerat och ingredienserna införskaffade. Ett glas vin finns snart i min hand och jag får instruktioner att halvera körsbärstomaterna medan han hackar löken. Tack och lov för vin och matlagning. Nervositeten släpper snart och byts ut mot skämt och skratt. En kyss eller två mellan rörandet i grytorna. Det går bra nu.

Maten är god. Efterrätten härligt söt. ”Vill du ha en kopp te?” ”Tack, gärna det.”

Vi förflyttar oss till soffan. Teet är lite för varmt än. Jag studerar bokhyllan och kommenterar en av böckerna. Han svarar att den är bra och jag får gärna låna den om jag vill. Blåser lite mer på den varma drycken, men får ställa ifrån mig koppen igen. Han frågar om han ska sätta igång filmen och jag tycker att det låter som en god idé. En lagom mysig komedi. Vi skrattar. Flyttar lite närmare. Han lägger armen runt mina axlar. Jag lutar mig mot hans bröstkorg. Inbillar mig att jag kan höra hans puls, men det är nog bara filmmusiken. Tar ett djupt andetag och smakar på hans doft. Jodå, det här blir nog bra.

Morgonen därpå är allt annorlunda. Lägenheten som igår var främmande är nu hemma. Jag springer på toaletten och han kastar en t-shirt efter mig – persiennerna är inte fördragna. De skavanker man funderade på hur man skulle dölja kvällen innan visas nu stolt upp. Istället för att tänka på vad den andre ska tycka, ber man om det man själv vill ha: frukost, en snabbis, ja vad det än må vara. What a difference a lay, ehrm, day makes ;)